mamarla

Med skurkäpp och fodral

2011-09-04T22:30:00.004+02:00

Iiiiiiiih! Det var fullt på visningen och tio styckna skrev upp sig på listan. Kan samtliga lägga varsitt bud på det också tack?
Jag har förresten aldrig städat så mycket i hela mitt liv. Det är tamefasiken KLINISKT här hemma! Men nu är jag less. Det känns som att det sticker ut Svinto ur mina öron, som att jag luktar Ajax - och jag hör dammsugarljudet som ett ständigt Tinnitus. Det enda som gjorde att jag stod ut med städningen var Rammstein och det faktum att jag städade i mitt tajtaste fodral.
Hur det går med budgivning får ni höra efter morgondagens andra visning. Tummar hålls hoppas jag!

Lycklig arkitektur!

2011-08-31T22:02:00.006+02:00

När vi bestämde oss för att lägga ett bud på fyran insåg vi också att det var en hel del att renovera för att få det som vi ville ha det för att trivas bra. Hur mycket vi lyckas sälja min tvåa för är ganska avgörande för hur mycket vi kan bygga om.
jag berättade om lägenheten för några föräldrar på kooperativet där Folke går. Någon undrade om jag inte skulle be en annan förälder om råd, en tjej som arbetar som arkitekt. Varför inte? tänkte jag.
Hon som heter Karin och hennes kollega Jens erbjöd sig sina tjänster för en oansenlig summa pengar, som i sammanhanget var en droppe i havet. För det fick vi detta! Se bilderna ovan. Det här kan vi använda som ett kvitto om det blir problem med hantverkarna. Nu ser de i detalj var det är vi vill göra och kan inte komma efteråt och påstå att "det var det här vi kom överens om". De här skisserna kan inte missförstås.

Det bästa förslaget gällde de två toaletterna/badrummen. Det stora badrummet var något som jag verkligen fastnade för. Det ska bli min lilla oas där jag kan låsa dörren och ta långa bad. Kanske bjuda över några kompisar på spa-kväll. Badrummet är lika stort som ett sovrum! Och har dessutom två fönster. Det tog arkitekterna fasta på och gav ett utmärkt förslag. Varför inte bygga ut den lilla toan och placera tvättmaskin och torktumlare där? När barnen kommer in i lägenheten, skitiga och danna, kan de bara svängas vänster, gå på toaletten och tvätta av sig och kasta kläder i tvättmaskinen. Dessutom slipper jag höra maskinen gå medan jag ska njuta i badrummet. Hade aldrig kommit på tanken själv!

Jag tänker mig svart- och vitrutiga diagonala golv. Ett badkar med tassar och en ljuskrona med tända ljus i taket. Lovley!

För att få maximalt ljus i lägenheten föreslog arkitekten att vi skulle ta fasta på 60-tals-stilen och bygga en hel vägg av glas-spaljé in mot sovrummen. Där ska vi ha tjocka, grova drapperier som går att dra över hela lägenheten.

jag säger bara det - lycklig arkitektur! Anlita dem.

Vip-fest blev till taxi hem

2011-08-31T21:00:00.013+02:00

Jag har på riktigt aldrig hört Lilla O skrika. Han är som en liten ängel och på sin höjd gnäller han till om han vill något. Men ikväll hände det. Rejält dessutom.

Den här bilden togs precis innan jag skulle åka. Jag kände mig riktigt snygg för första gången på länge. Min nya Rodebjer-kavaj, min älsklingssjal, höga klackar och min utsparade lugg i mittbena och massa smink och ljusorange läppstift. Kvällen var min och min fabulösa kompis Mary Kry som projektleder hela Rockbjörnen hade fixat de bästa platserna i vip-hörnan.

Jag mötte upp Louise vid Slussen och vi tog färjan som skulle ta oss över till Djurgården och Gröna Lund. Vi babblade oavbrutet och jag fick en sån skön känsla över att jag tog vara på den sista sommarkvällen. Det var vi just nu och frihetskänslan - över att jag fortfarande kan göra såna här roliga saker samtidigt som jag vet att jag har min lilla familj där hemma - var slående.
Jag berättade om vår nya lägenhet och om mina fina små barn och att allt verkligen känns så himla bra. Louise uppdaterade mig på det senaste och solstrålarna speglades i hennes ögon. Friska vindar blåste i håret och Mälaren luktade salt.

Vi steg av och gick rakt in till baren vid Tyrol. Jag hade gratisbiljetter för vin och öl och buffen med plockmat stod uppdukad en bit bort. Vi såg oss omkring och det kryllade av snygga män, uppklädda kvinnor - för all del också snygga, och av musiker, skivbolagsfolk och kändisar. Det var bara en halvtimme innan vi skulle gå in till showen, men innan dess skulle vi åka karusell. Det ingick gratis åkband timmarna innan. Berg- och dalbana kanske? Åh, vad längesen!

Men så ringer telefonen. Det är hemifrån.
"Du måste komma hem! Lilla O har gallskrikit i en timme och ingenting hjälper".

Det var bara att ursäkta sig, samla sig och kasta sig in i en taxi. Det kändes förjävla trist. I taxin rabblade jag tyst i mitt huvud sinnesrobönen. Den har alltid hjälpt mig.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden".

Jag får tänka att jag har alla möjligheter längre fram. Jag helammar ju fortfarande och det här handlar om den sån kort period av livet, en period som är fantastisk på många andra sätt. Men faaaaaaaaaaaaaaaan vad surt det kändes i stunden.

När jag kom hem var det jag som fick trösta Glenn som kände sig misslyckad och som verkligen ville unna mig den här kvällen. Jag hade planerat två utekvällar detta halvår. Den ena funkade, den andra inte. Shit happens.

Nu ska jag glömma detta, fokusera på familjen och bara vara hemma och mysa.

Vi fick fyran!

2011-08-19T14:29:00.004+02:00

Nu börjar en stressig tid med målning av den tvåa vi bor i, tömning och styling och mäklarfotografen kommer på tisdag. Efter det visning och försäljning. Lilla O ska döpas samma vecka är det bestämt sen långt tillbaka. Totalrenovering av hela lägenheten - byta plats på sovrum och vardagsrum, riva vägg mellan kök och vardagsrum, renovera badrum, toalett och kök - och sen går flyttlasset. Allt medan vi har två barn på 2 och 4 månader. Stress? Svar ja.

Ja tack!

2011-08-14T19:19:00.009+02:00

Vi har gett upp planen om kakelugn, högt i tak, stuckatur och genuina trägolv. Sekelskifteslägenheter och 10-, 20-, och 30-tal här på Södermalm kostar ändå minst en halv miljon mer än andra. Det är inte värt det! Därför tittade vi på en 60-talsfyra på 90 kvm idag. Det var nästan tomt på visningen, vi såg bara två par.

Vi gillade verkligen lägenheten! Det är mycket att göra och renovera men känslan i den var bra. Det var heller inte så där "bunkeraktig" som jag ibland tycker att en del lägenheter är, speciellt de från 80- och 90-talet. Den här kändes ljus och luftig och hade lite högre i tak än standard. Dessutom var hallen stor och rymlig med tidstypiska detaljer. Älskar fönstren in till vardagsrummet. Den är väldigt välplanerad och ett av badrummen är lika stort som ett sovrum. Håll tummarna för att den inte blir för dyr.

Teatergrillen, Riche, Spymlan, Bistro

2011-08-13T11:35:00.003+02:00

Hade en fantastisk kväll igår med Mimi, min barndomskompis som bott tretton år i Paris, och K som bor i ett fint hus uppe i Norrland. Vi åt helt fantastisk mat på Teatergrillen. Efter det köksgången till Riche, sen Spymlan, Anglais och Bistro. Vi tog en taxi till Lydmar men tyckte det såg så tråkigt att att vi vände tillbaka till Riche. De barnfria donnorna fortsatte hela natten lång men vid 01.30 tog jag en taxi hem.
Jag är så imponerad av min kille. Vilken fantastisk man han är! Fixar biffen med en två-åring och en 3 1/2-månaders bebis medan morsan går ut och festar (nåja. Tre glas vin - det fick räcka).
När jag kom hem kunde jag inte sluta titta på mina söta barn. Snusade in deras doft djupt i näsan. Mina små gosingar! Nu behöver jag inte gå ut på ett halvår känns det som. Kanske nästa helg då. Men då blir det en skötsam dejt med Glenn för att fira fyra år tillsammans.

Det här att man kan bo i stan och få ta del av de två olika världarna, det är det bästa med att inte flytta härifrån! Imorgon kollar vi på en fyra ett kvarter bort. Sticker den iväg i pris blir jag grinig. Vi behöver flytta!

Trängas i sommarvärmen kontra vara ute i det härliga

2011-08-07T15:51:00.009+02:00

Alltså vad hände? Här var det försommar och hundra saker skulle göras och solen skulle skina och vi skulle bada och leka och njuta av varenda sekund. Visst har vi haft härliga sommardagar men mest känns det som att vi kämpat för att...få ihop det. Att tillbringa en hel sommar fyra stycken och umgås dygnet runt i en liten tvåa är väldigt mycket begärt tycker jag. Nu har vi på riktigt bestämt oss för att flytta, för att det här är ohållbart. Tanken va ju att vi skulle bo kvar föräldraledigheten ut, till nästa höst och spara mer pengar. Men vi har faktiskt ångrat oss. Möte på banken inbokat på torsdag. Och vi kollar på fyror för fullt.
Men hörni, var tog sommaren vägen? Är den över nu?

Det var det trista med denna sommar, här kommer lite av det underbara. Visingsö, Djursholm och Göteborg hanns med.

Det man inte vet...

2011-06-22T14:27:00.005+02:00

Att ta hand om en sjuk två-åring som bara grinar och säger nej till allt medan bebisen vill vara klistrad vid en och skriker bara man lägger ner honom en sekund - det är nog en av de största prövningar jag varit med om. Jag önskar att jag hade två famnar så att jag kunde lägga hundraprocentig fokus på varsitt barn.
Jag minns vid ett tillfälle hur en arbetskompis utan barn reagerade när jag skulle hem och vabba.
- Det verkar lite skönt att vara hemma och vabba då och då.
Eller hur! Visst, jag har hört talas om feberheta barn som bara ligger lite lojt i soffan och tittar på tecknat en hel dag. Men Folke som annars är rätt resonabel blir helt personlighetsförändrad när han inte mår bra. Gråter och skriker och ropar efter pappa eller den förälder som för tillfället inte är närvarande. Vilket får en att känna sig som världens sämsta, som att man inte räcker till.
När jag nu dessutom har två barn är det, förlåt, helvetet på jorden när de är sjuka. Idag grät/skrek de båda i två timmar och inget jag gjorde hjälpte.

Det man inte vet när man inga barn har..
Det man inte vet när man endast ett barn har osv.

Hänt extra i veckan

2011-06-12T21:36:00.027+02:00

Fredag. Dagens uppdrag: köpa brödrost. De flesta kanske skulle kalla mig vansinnig, men en svindyrDualit brödrost är vad jag har velat haft i tio år. Den håller en hel livstid säger dem och det finns till och med reservdelar att köpa till. Det blev en cremefärgad som ni ser på bilden. Här ska rostas!

Lördag: Mina tjejkompisar hade kalas för lilla Siri-Lo som fyllde ett år. Fattar inte att det gått ett år och nio månader sen de jublade om att de var gravida efter en lyckad insemination i Danmark. Jag och Lilla O åkte ut till deras mysiga lägenhet nära Nackareservatet medan Glenn och Folke var hemma och kurerade sig. Folke hade låg feber och det är faktiskt lite skönt att göra saker ensam med Lilla O. Stillsamt är ordet.
De hade bakat muffins och tårta, men det roligaste var att man fick göra sin egen Cake Party popper gjorda av söndersmulade muffins och Nutella som de låtit stelna i kylen. Det var bara att grabba tag i en pinne, doppa dem i antingen vit eller mörk choklad som de smält på spisen. Sen rulla dem i något av de fem olika strösselsorterna eller hackade nötter. De lite äldre barnen var eld och lågor. So was I. Helt jäkla omöjligt att låta bli! Men till helgen ska jag köpa Friskis-kort. Då påbörjas Operation Go Milf.

Söndag: Det var här jag åkte till min mosters hus i Djursholm. Om det kan ni läsa nedan. Hur härligt som helst att få bo i ett stort hus med YTA! Tystnaden. Åh.

Tisdag: En riktig fixardag. Ringde Försäkringskassan som hejsan hoppsan inte hade handlagt mitt ärende trots att mina papper skickades in för SEX veckor sedan.
- Jag gör så här, att jag lägger en rubrik om bråskande ärende på dig, så kommer vi att fatta ett beslut inom 48 timmar. På så sätt hinner du få pengarna i tid, sa damen i luren. You better! Varför måste man alltid dubbelkolla saker hos myndigheter? Varför är det alltid nåt knas?

Sedan bokade vi en resa till Visingsö utanför Gränna. Glenns barndomskompis tillika Folkes gudfar har tillsammans med sin sambo sålt sin lägenhet i Göteborg och köpt ett hus med fyra lägenheter i. Galet! Men det är alltså vad man får för pengarna på Visingsö. Vi får alltså bo i egen lägenhet där när vi är på besök. Efter det fortsätter vi med X 2000 ner till Göteborg och bor hos Glenns föräldrar i Majorna.

Jag ringde även IKEA. Inte heller där har något funkat. Inför Lilla O:s ankomst målade vi om sovrummet och köpte ett stort grålaserat linneskåp för både Folkes och Lilla O:s kläder. Jag brukar undvika att handla på IKEA om det inte handlar om förvaring eller mer praktiska köksredskap osv. Handlar hellre gedigna, äldre trämöbler eller satsar på moderna med bra kvalitet. Men nu gjorde jag ett undantag. Gick det bra? Inte särskilt. När Glenn skulle montera ihop linneskåpet sprack hela baksidan av skåpet. Ringde och beställde en ny del. Väntade två veckor. FEL DEL! Tack Ikea. Ringde igen. De skulle skicka den rätta delen. Har den kommit nu efter två veckor? Svar nej. Det är fortfarande ett kaos i sovrummet och Lilla O är nu sex veckor gammal. Är vi glada? Negativt svar även på den frågan.

Onsdag. Hasbeens-skorean. Har stora snubbiga skavsår på fötterna. Fotriktigt, javisst. Men de ska gås in först.

Torsdag. Hade Folke hemma från dagis. Packade ihop mig själv och båda barnen och begav mig till Elisabeth. Hon har två barn i samma ålder som mig. Vi sex såg fram emot en härlig dag där 2-åringarna skulle leka stillsamt tillsammans medan vi pratade, drack kaffe och gosade med våra bebbar. Men det blev bråk om leksaker, svårt att sova lunch och grin halva dagen. Åkte hem med en tråkig känsla. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Å andra sidan hade jag och Elisabeth det helt underbart i Djursholm, så vi hänger inte läpp för det.

På torsdagskvällen tog jag på mig en vit linneklänning, rött läppstift och höga klackar. Tok-ammade Lilla O, stoppade varsamt ner honom i den fina Silvercrossvagnen och begav mig till Lasse i Parken. Där mötte jag upp min före detta chef och en annan chef på mitt jobb. Beställde in oliver, nötter och två lättölar som jag långsamt klunkade i mig i kvällssolen. Vi pratade om jobb såklart men även om våra kvarter och det privata. Jag älskar verkligen Lasse i Parken i Hornstull. Över huvud taget vill jag bara hänga på traditionella mysigt svenska, gärna gammeldagsa ställen. Det går säkert över i höst då jag åter igen konverterar till frankofil.

Fredag: Åt lunch med Nina och Jack. Jag berättade för henne om kvällen då jag ammade konstant i fem timmar. Från 16 till 21.00. Efter det bad jag Glenn gå och köpa ersättning. Vi gav Lilla O flaskan för första gången. Gissa befrielsen! Med Folke kunde jag aldrig göra det. Kunde knappt gå iväg och träna utan att han skrek efter mig. Jag kommer att fortsätta helamma - men bara vetskapen om att han tar flaskan om det krisar ger mig ett inre lugn. När jag berättade det log Nina.
- Vi måste gå ut du och jag!! Det är det sista jag tänker på, men när hon sa det
kände jag att det lät kul. Klart vi ska göra det lite längre fram!

Senare på kvällen efter dagishämtning och parklek mötte jag upp en annan vän. Hon har gått igenom många svåra saker på sistone. Trots det strålar hon. Hon ger mig energi den flickan! Vi åt stora sallader på mitt favoritcafé Gildas vid Nytorget. En av hennes kompisar som också fått barn var med. Vi bestämde att vi skulle ses på en barnvagnspromenad och en fika någon dag medan alla andra jobbar. Oj vad jag inte saknar att jobba!

Lördag. Efter en sömnlös natt på grund av Lilla Os magont: jag gick inte ens utanför dörren. Sov, ammade, skötte Lilla O, läste, lagade mat, sov, ammade, skötte Lilla O, kollade på tv, pratade med Glenn, ammade sov.

Söndag. Gick och handlade en present till lilla Vidar som hade ettårskalas och namngivningsfest idag. Det blev en bok om Paddington, den brittiska lite sorgliga nallebjörnen. Jag tyckte mycket om den då jag var liten. Namngivningsfesten var helt underbar. Vi hade klätt oss fina, jag i den enda amningsvänliga klänning jag hade; en vitrosa tyllklänning. Tog en matchande spets-scarf till över axlarna. Glenn var skitsnygg i sina grå Filippa K-byxor. De håller fortfarande efter tre år, imponerande. Folke var supersöt i sin preppy vit-och-svart-rutiga skjorna och tighta blåjeans och marinblå keps. Lilla O fick sin djungelbody. När vi promenerade dit kände jag mig så lycklig. Min lilla fina familj! Ibland önskar jag föreviga de där ögonblicken. Tänk om någon kunde ta en bild på oss? Vi har inga familjebilder ännu. Kanske kan vi fixa det när Lilla O lärt sig att sitta.

Ceremonin var hur som helst jättefin. Lilla Vidar var supersöt i sin lilla gossfrisyr. Det kryllade av barn som blåste blåsbubblor som landade och sprack på kullerstenarna. Lydia och Arvids vänner kom med tårtor och kakor och barnens ögon lyste när de såg alla godsaker. Bokstäverna i Vidars namn hängde på en gren. Arvids pappa höll en dockteater som vi tyvärr missade då Folke somnade i Glenns famn och Lilla O i min. Så fint ändå, att de somnade samtidigt i våra armar. Den här festen var så lyckad att jag nästan fick prestationsångest för Lilla O:s dop! Längtar ändå. Det blir i augusti.

Glenns syster är här och hälsar på från Luxenburg. Hon är en av de roligaste och coolaste tjejer jag vet. Jag är värsta tönten jämfört med henne. Eller...snarare tant!

I morgon är föräldrakooperativet stängt. Därför ska jag och Glenns syster ta med Folke och Lilla O till Långholmsbadet. Jag ska simma för första gången i sommar! Jag som är stans badkruka.

Skog utanför fönstret - rena drömmen eller ångest?

2011-06-11T21:46:00.007+02:00

Jag är splittrad. Som många andra innerstadsbor verkar bli när de skaffat barn. Ska vi bo kvar här på Södermalm? Allt är så enkelt. Dagis tvärsöver parken, stor parklek precis utanför med aktiviteter och massor av barn. Nära till caféer, restauranger och butiker. Nära till vännerna. Vill vi gå på dejt är två-tre timmars barnvakt allt som behövs. Det tar tio minuter att gå till de bästa restaurangerna.
Men - det finns ingen egen liten gräsplätt att släppa ut barnen på. Då drömmer jag om det här. Skog utanför fönstret! Vi vågar inte ens hoppa på pendeltåget och åka dit och titta. I såna fall är det kört och plötsligt bor vi på landet och undrar vad fasen som hände.

Tokshoppat fotriktigt

2011-06-08T12:26:00.002+02:00

Swedish Hasbeens har utförsäljning idag och i morgon på Kalavägen 104. Visst är det fortfarande dyrt men med den kvalitén och med tanke på hur mycket jag kommer att använda de här sköna skorna, så tycker jag att det är värt det! Köpte som ni ser tre par.

Tvålren

2011-06-06T22:16:00.004+02:00

Jag känner mig så jädrans tvålren. Men nu är det ju "bara" fem månaders amning kvar till en rejäl vinfylla och en cigg.

Solvarmt gräs, bara fötter, vackra vyer, vatten och Lilla O & jag.

2011-06-06T21:12:00.009+02:00

De här dagarna består av solvarmt gräs, bara fötter, barnvagnspromenader, goda bäriga frukostar och lätta luncher, vackra vyer och vatten. Kvällarna är mina och Lilla O:s.

Min moster tyckte synd om oss som trängdes med våra två förkylda barn i lilla 2:an på söder, så hon erbjöd oss att låna huset i Djursholm under tiden de var bortresta. Vi skulle få sova på varsitt ställe och ge varandra vila i omgångar. Jag skulle ta med mig Folke och Lilla O medan Glenn rekreerade sig med sömn och sina Amiga-nerderier hemma i lägenheten. Efter det skulle de komma hit och vi skulle grilla tillsammans. Och Folke skulle få springa runt på gården med sin nya fotboll. Sen skulle Glenn ta med Folke hem så att jag skulle få vara ensam med bebisen. Men Folke blev så sjuk att det kändes dumt att slita med honom till en för honom ovan miljö.

Jag åkte själv med Lilla O. Min kompis Elisabeth och hennes Freja följde med och förgyllde dagarna. Har lite skuldkänslor. O är en sån enkel bebis och Folke är sjuk och ledsen, vilket tar på krafterna. Stackars Glenn som inte fick sin egentid. Men jag behöver det här. Det är helt underbart med den friska luften, naturen och de vackra, stora sekelskifteshusen. Jag tror visst att jag gått och skapat mig min egen slags mindfulness, trots att jag knappt vet något om det. Jag ser detaljer, jag är här och nu och jag är varm inombords. Hurra!

Livet

2011-06-06T21:03:00.006+02:00

Måla i olja, sjunga, skriva

2011-06-04T09:27:00.005+02:00

Jag känner så för att göra något kreativt. Men vad? Känner för stora svepande rörelser på en stor stafliduk. Jag har aldrig utvecklat den sidan hos mig själv. Jag hade en femma i bild men jag förstår verkligen inte varför. Jag var visserligen bra på att teckna och rita av människor. Men att måla på fri hand - resultatet är ett skämt. Ändå längtar jag efter det. Starka, vackra färger i orange och gult. Doppa i olja och rengöra penslar. Har väl en romantisk bild av hela skapandet och av oljemålning.

Ett annat alternativ är sången. Varför slutade jag ta sånglektioner? Jag var alltid helt sprudlande när jag gick därifrån. Glad över att rösten fått en djupare klang och för att jag fått ordning på magmuskler och andning. Jag sjöng mest old school soul.
När jag var liten sjöng jag varje högtid solo för hela skolan och alla elevers föräldrar. Min musikfröken sa att jag hade känslan. Men jag utvecklade aldrig riktigt tekniken. Dessutom har sången varit en känslig punkt hos mig. I tonåren skulle man inte sticka ut och Jantelagen i min hemkommun var skämmande stor. "Du ska inte tro att du är bättre än någon annan". Just nu pågår en debatt om 80-talisterna. Men jag beundrar dem. De går sin egen väg, är inte rädda för att profilera sig och sina drömmar. Om jag växt upp under individualismens tidsålder, hade jag gjort något mer av musiken då?

Sen har vi det här med skrivandet. Jag älskar det. Skrev de 50 första sidorna på en bok. Är det inte klassiskt? Jag vill gå en skrivarkurs, kanske på Biskops-Arnö. Men det får bli efter småbarnsåren. Allt får bli efter småbarnsåren. Eller?

Veckan

2011-06-03T06:35:00.015+02:00

Jag skriver kanske inte lika mycket vad som händer i mitt liv rent praktiskt, som jag skriver om hur jag känner och tänker kring saker. Själv gillar jag olika typer av bloggar. Jag gillar att dyka in i andras liv och vardag och läser gärna om jobbstress, blöjbyten, dejting, träning eller annat som händer rent praktiskt. Det kan vara små saker och det behöver inte vara speciellt bra skrivet. Jag kan gilla de bloggar som är skrivna i all hast. Jag tänkte att jag skulle bli mer så. Skriva om vardagen, vad jag gör och hur jag får ihop dagarna. Men jag får för mig att just mitt liv inte är speciellt intressant. Men varför skulle det inte vara det egentligen? Jag tycker till och med att det är intressant att läsa om en kompis vardagsliv som jag i stora drag redan vet hur det det ut. Ni som tycker att såna bloggar är tråkiga, läs inte följande inlägg. Här kommer en sammanfattning av den senaste veckan:

Det ringde på dörren mitt i ett kaos. Glenn och jag tjafsade om disk eller nåt annat löjligt. Natten, morgonen och förmiddagen hade inte tett sig som planerat. Vårt sätt att få allt att fungera och för att sno åt oss så mycket sömn som möjligt, är att sova i varsitt rum med varsitt barn - allt för att de inte ska väcka varandra. Dessutom känner jag att jag behöver den egna tiden med Lilla O innan vi somnar för natten.
På morgonen kommer Folke utspringandes till mig med nappen och hunden i handen. Då vill han alltid kramas och efter en stund frågar han efter välling. Har jag tur har jag redan ammat och bytt på Lilla O som somnat om och då kan jag fokusera helt på Folke. Jag byter blöja, kokar välling och äter frukost. Efter det vill Folke titta på barnprogram. Det är då jag njuter som mest av morgnarna. När vi alla tre, jag och mina två barn sitter/ligger i soffan helt lugnt. Jag läser morgontidningen och tar en till kaffe. Om det är vardag vaknar Glenn efter en timme för att åka till jobbet. Han borstar tänder, klär och kammar Folke så att han är redo att gå till föräldrakooperativet. Om det är helg äter vi en godare frukost med ägg ihop. Folke älskar de morgnarna märker jag. När vi inte ska iväg någonstans och umgås hela familjen hela morgonen. Efter familjefrukost går jag och lägger mig och Glenn tar barnen. Efter två timmars extra sömn är jag utvilad och redo för dagen. Klockan är då kring 10,00 på morgonen.
Men just denna förmiddag hade natten varit kaos med Lilla O:s magont och förkylning. Det gick inte att trösta honom med nappen för att han var helt täppt i näsan. Morgonen blev inte heller som vanligt. Folke vaknade mer än en timme tidigare, vid 04.00 - på tok för tidigt! Folke var grinig och lägenheten såg ut som ett värre bombnedslag. Mitt humör var giftigt och Glenns morgonhumör hade mycket övrigt att önska.
När Anna och Daniel ringde på dörren efter lunch var jag nästintill gråtfärdig. Den tristaste känslan är när man kämpar hårt för att dagen ska bli bra, för att man ska orka umgås med vänner eller hitta på roliga saker. Men då man känner att man bara inte orkar med. Jag tog lilla O i vagnen och sa att vi istället skulle lämna Glenn och griniga Folke hemma, medan vi tog en stillsam lunch på passande ställe. När jag satt där i solen på det lilla nyöppnade cafeet i sofo och åt en enorm sallad med lax och avocado, infann sig lugnet. De träffade Lilla O för första gången och jag kände mig fånigt stolt. Jag måste lära mig att släppa förväntningar och låta dagarna bli som de vill bli. Det är ändå barnens status som bestämmer. Barnen är liksom bossarna i mitt liv just nu. Mår de inte bra mår inte jag bra. Mår de bra är jag den gladaste av de glada!

På måndagen var det dags för styrelsemöte på föräldrakooperativet. Beroende på min egen trötthet kan de tillställningarna vara allt ifrån väldigt trevliga till utdragna och tjatiga. Det är vi föräldrar som bestämmer allt utom pedagogiken som förskollärarna ansvarar för. Vi bestämmer över personalen, lokalen, maten, utegården, utflykter, storleken på barngrupperna och allt annat praktiskt. Jag föreslog för några månader sedan att en del av vår budget skulle gå till renovering av toaletterna. Linolium-mattorna är så mörka att man inte ser hur rena eller smutsiga de är, skitäckligt enligt mig. Nu ska båda badrummen renoveras från golv till tak.

Tisdag: dags att besöka BVC och min barnsköterska Lina på Mama Mia City. Hon är helt underbar. Hon stöttade familjen genom hela Folkes koliktid och vet precis vad vi gått igenom. Jag köpte blommor till henne på Folkes 18-månaderskontroll. Vi blev vänner, även om vi inte umgås privat. När jag blev gravid på nytt och skulle välja barnsköterska var det självklart henne jag ville ha. Hon kommer med så fina råd, är så stöttande och varm. Och genuint engagerad. Man märker att det inte bara är ett löpande band-jobb för henne. Hon frågar mycket om Folke också. Nästa gång tar jag med mig honom så att de får träffas.
Efter BVC hälsade jag på på mina två olika jobb. Hur kommer det sig att kvinnor alltid tjuter av förtjusning när de ser en bebis? Eller snarare, varför reagerar inte män med samma tydliga känslouttryck?

Onsdag: Jag började förbereda Folkes 2-årskalas. Bakade syltkakor och vanliga smördegskakor som jag dekorerade med en sockerblandning med karamellfärg. Ögon, näsa och antingen glad eller sur mun. Tänkte att barnen skulle tycka att det var roligt att välja om de ville ha en glad eller sur gubbe. Intressant för mig också att de vilka av Folkes kompisar som valde vad.

På eftermiddagen träffade jag min fd arbetskompis Nina och lilla Jack, fyra månader. De är på riktigt så otroligt snygga. Nina berättade att hon alltid sov hela förmiddagar och sällan hittade på något förrän det blev eftermiddag. Smart. Sömn ger skönhet säger de ju och det stämmer på henne.

Torsdag: Dagen började med en tråkig lämning av Folke som klamrade sig fast som om jag skulle lämna honom för evigt. Men när jag gått från dagis ringde jag pedagogerna som berättade att han slutade gråta på en gång efter att jag kommit runt hörnet.
Jag var så trött, men dagen blev fantastisk! Jag mötte upp Malin och Frej. Vi hade en heldag i solen med långpromenad Södermalm runt till Tantolunden, som avslutades med en fika på Vurma i Hornstull. Lilla O sov och ammade omvartannat hela dagen och jag fick färg.

Fredag: Efter lämning sov jag och Lilla O hela förmiddagen efter en halvt sömnlös natt. På eftermiddagen gick jag och handlade och förberedde två stora smörgåstårtor. En med tonfisk-röra och en vegetarisk med en röra av ost, ägg, äpple, lök och nötter. Hårdvispad crème fraîche ovanpå och sedan in i kylskåpet för att dekorerad dagen efter.

Lördag: Syster och hennes kille kom över för att förbereda fiskdammen och duka upp allt på innergården. Jag hade slagit in och förberett små paket med plastdjur, klistermärken och små ritblock och pennor. När barnen skulle fiska varvade jag paketen med strumpor, servetter och annat skräp. En del av barnen skrattade högt! De vuxna gillade smörgåstårtan och barnen åt upp nästan hela pannkakstårtan med jordgubbar och grädde som Glenn förberett. Ett lyckat kalas hoppas jag att de tyckte.

Söndag: Min kompis Karls man Henrik har efter mycket slit lyckats ta examen i ljusdesign. Ida hade förberett ett överraskningskalas för honom. Vi samlades alla hos henne på en slags knytis. Jag tog med halva satsen syltkakor och den vegetariska smörgåstårtan. Henriks min var oslagbar när han steg in genom dörren för att - vad han trodde - vara barnvakt. Vi blåste i våra fånigt roliga tutor och alla log från öra till öra. Inte minst Henrik. Det måste vara så häftigt att bli överraskad på det där sättet, jag har aldrig riktigt varit med om det.

Måndag: Tuff natt igen. Lyckades inte åstadkomma mer av dagen än att besöka Södersjukhuset och göra ett hörseltest på Lilla O. Jag reagerade på en mamma som ammade sin lilla bebis på ett väldigt obekvämt sätt. Hur orkar man sitta som en krok framåtlutad och spänna sig? Varför gör vissa mammor så? Luta er tillbaka och slappna av!
Jag en mysig kväll med Glenn och god mat. Jag kan sitta och gosa med Lilla O i timmar. Hur kan bebisar dofta så ofattbart gott? Jag älskar honom så mycket. :)

Tisdag: Jag var bjuden till en kompis i Saltsjöbo men ställde in. Jag måste göra så ibland. Jag hade tidigare en oskriven lag att inte banga på saker. Det var innan jag fick barn. Jag tycker det är fult att ta upp en människas tid och planera en dag eller kväll - för att sedan vara egoistisk nog att bara ställa in. Nu har jag tummat på den regeln. Och vännerna förstår faktiskt det. Jag drog för gardinerna och kollade på de tre senaste avsnitten av Debatt i svtplay.

Jag köpte en stor hallonbakelse som jag skulle fira Glenn med morgonen efter. Han ville inte att jag skulle köpa någon dyr present, så jag köpte en vit Adidas- hoodie som jag visste att han skulle gilla. Han är dessutom skitsnygg i vitt.
På kvällen var jag bjuden på en stor tv-fest som jag inte orkade gå på.

Onsdag: Jag förberedde en bricka med frukost på sängen. Folke var överlycklig över att få blåsa ut ljusen och vill sedan "mata pappa tårta". Vi frågade om inte han ville smaka. Han skakade på huvudet. "Pappa äta tårta!". Han verkade förstå att det var pappa som fyllde år den här gången.

Jag, Ida och Elisabeth möttes upp vid Odenplan vid tio-tiden. Vi satte oss på Coffie by George och drack kaffe omringade av våra barnvagnar som värsta lattemorsorna. Elisabeth gick iväg på massage medan vi passade hennes bebis. Efter det promenerade vi till Drottninggatan och tog tunnelbanan hem till söder. Jag skulle träffa Evelina som också är mammaledig.

Sedan hände något som förgyllde dagen. Vi hittade ett riktigt smultronställe: en underbar lunchrestaurang bara några stenkast ifrån mig. Hur hade jag kunnat missa detta? Antagligen för att den låg gömd på en innergård dit man bara hittar genom att gå genom slingriga, trånga gränder. Det är det bästa med att vara mammaledig. Man får tid att se och upptäcka saker man inte skulle ha tid med annars. Vi satt där med varsin tallrik färskpotatis och kallrökt lax och en stor härlig sallad med rädisor och små krispiga bitar knäckebröd med anis och kaffe på det. De vitmålade träborden stod på kullerstenar, stora kristalllampor var upphängda, och maten serverades på fina serviser. Det kändes som att vi lika gärna hade kunnat vara i Gränna eller på Gotland. Jag kommer att gå dit igen.

Igår: min 18-åriga brorsdotter skulle laga mat med stjärnkockar i Kungsträdgården. Jag gillar verkligen inte Stockholms citykärna och undviker centralen och Kungsträdgården utom i jobbsammanhang. Det är restaurangernas vecka, så vi packade ihop hela familjen och begav oss dit. Det kändes som ett riktigt jippo och kryllade av turister. Maten var inte ett dugg prisvärd och vi trängde ner oss vid ett bord fullt av gubbar som luktade öl och spelade chack i solen. Trots det njöt jag av att hitta på något tillsammans. Glenn hade fått färg och bar sin nya jacka. Han var lika snygg som jag gissat. Och barnen skötte sig exemplariskt. Folke var lyrisk över att ha fått åka spårvagn och Lilla O bara sov. Men det här med dumplings, jag förstår inte hypen kring det. De smakar ju inget. När vi kom tillbaka till söder slogs jag åter igen av hur bra jag trivs. Barnen lekte i parken utanför och hundratals träd vajade i kvällssolen. Såna här gånger känns det som att jag vill bo här för alltid.

Nyss: Folke tog plötsligt ut nappen och bad om en puss. Han plutade med sina små läppar och böjde sig fram. Så gulligt att man svimmar!

Tvåbarnschock och frihet

2011-06-02T21:09:00.005+02:00

På något sätt får jag ihop tillvaron. Jag var beredd på en tvåbarnschock, den alla talat om. Den som skulle få mig ur balans och prägla vardagen med slit, ständiga minikatastrofer och i värsta fall depression. Den har hittills uteblivit. Jag märker ingen större skillnad. Det är mer att göra rent praktiskt, men känslomässigt tycker jag inte att det är jobbigare.
Lilla O bara finns här som att han alltid funnits här. Folke har protesterat genom att säga nej till allt och vägrat gå och lägga sig men nu verkar vi ha fått ordning på kaoset. Och jag känner mig än så länge som supermorsan som ingen kan få ur balans. Vissa dagar är vidriga, och det beror alltid på sömnbristen. När ögonen svider, när jag ryggar tillbaka framför spegeln och stör mig på allt i min omgivning. Men det kan räcka med en timmes lunchsömn så är jag tillbaka. Jag känner en grundläggande ro och harmoni som ingen kan ta ifrån mig. Jag är tacksam.

För mig var det steget från inget barn, till ett barn, som kom som en fullständig överraskning. Det handlar väl om personlighetstyp. Är man en person som föredrar caféäng, mingel, klubbar, vernissage, utställningar, smygläsningar, resor, dejtande och gratis-sprit i stället för hemmakvällar och par-mys i soffan är såklart steget till familjeliv större. Till en början kändes det som att friheten togs ifrån mig. Innan jag insåg att en helt annan frihet skulle infinna sig. Frihet från utseendefixering, rastlöshet, bakisångest, frihet från trasiga relationer med galna män, friheten att slippa ekonomisk ångest efter att ha bränt alla pengar på kläder o ch krogen - ja frihet från en hel massa saker som jag inte saknar för fem öre.

Livet verkar ändå mer anpassat för familjeliv i små städer. Här i innerstan lockar så mycket annat. Så enkelt att bara låta barnafödandet bli en fortsättning, att låta småstadslivet som singel övergå till småstadslivet som mamma. Något som alla förväntar sig och som smidigt sker som en naturlig förändring. I den stad jag kommer ifrån umgås man över generationsgränserna. Alla fritidsaktiviteter är familjeanpassade. Människor umgås med varandra otvunget och barn är nästan alltid närvarande. Så är det inte här. Här ses ofta man ute. På vissa restauranger får man inte ens ta in en barnvagn.

Jag chockade alla, inklusive mig själv när min barnlängtan plötsligt en dag knackade på dörren. Det var vår och vackra gravida kvinnor vankade fram bland knoppar och nyspruckna löv. Jag hade avslutat ett förhållande efter sex år. Han ville ha barn från dag ett, men jag hade så mycket annat. Jag var inte den tjejen, tyckte jag. Till slut gjorde jag slut, trots att jag älskade honom. Jag var inte tillräckligt kär, om ni förstår vad jag menar. Och han ville ha barn. Jag kände mig alltmer pressad.
När vi gått skilda vägar och jag varit singel ett år - då kom den. För första gången i mitt liv började jag tänka på om jag någonsin skulle få uppleva det där stora, ogreppnbara. Bli en av dem med det andra livet?
När jag träffade Glenn, som jag fortfarande är så jävla kär i, drämde den biologiska klockan till mig med en sån stor skräll att jag tappade fattningen totalt. Jag ville inte ens för mig själv erkänna de tankar som höll på att ta form i mitt huvud och som kändes i hela min kropp.

När han en natt, när vi kände oss så nära, så nära, sa att han ville ha barn med mig förlamades hela jag av en så stark kärlek, en sån lycka och sånt inre kaos att jag kände att jag inte längre visste vem jag var. Jag med, tänkte jag. Jag vill också ha barn. Vi hade ett distansförhållande under ett år. Under den tiden blev jag gravid. Och vad som hänt sen dess står ju här. Jag är en av dem nu, dem med familj. Tvåbarnsmamma. Det är så häftigt.

I bebisbubblan kan ingen höra dig skrika

2011-05-24T20:34:00.005+02:00

Med tanke på det senaste inlägget om labil kanske alla tror att jag gått och deppat ihop eller nåt. Men tvärtom så har jag flängt runt och hälsat på kompisar och lunchat med kollegor och visat upp Lilla O som bara är sådär harmonisk och tröstbar. Med tröstbar menar jag att han är Folkes totala motsats, som var helt tröstlös. Kommer det att fortsätta så? Spänningen stiger hörrni - det återstår att se!

Idag har jag multitaskat a la morsa. Fixat tv-jobb till tre vänner, styrt upp Folkes 2-årskalas som kommer att ske på lördag klockan 14 och hunnit med att vara social, allt medan jag ammat järnet.

Vägde Lilla O hos barnmorskan idag. Hon frågade vad det var för super-mjölk jag hade egentligen. Han hade gått upp ett halvt kilo på elva dagar, sammanlagt ett helt kilo på 3 1/2 vecka. När det var dags att mäta honom kom nästa chock. Killen har växt fyra (!) centimeter sen han föddes den sista april! Är det Hulken jag när vid min barm?

Dagens ord: labil

2011-05-21T21:34:00.013+02:00

Ibland när jag har sovit för lite infinner sig en olustkänsla. Det var längesen jag kände så. Det måste ha varit under kolik-tiden med Folke och därefter när vi hade en fet fnurra på tråden, jag och Glenn.
Idag har jag haft den igen. Den smög sig på igår kväll och förstärktes för varje timme. Någon slags ångest över allt och inget. Och ändå känslosam. Skrattar lätt nervöst och växlar snabbt till att känna mig ledsen, eller arg och irriterad. Från de känslorna till att överväldigas av kärlek till min familj. Labil alltså.

Vi var bjudna till Majkens ett-årskalas på Reimers Holme. Men Folke som verkligen testar gränser, var i sitt esse idag och slängde leksaker vilt omkring sig för att invänta våra reaktioner. Det var nej till allt inget - inte så lite tröttsamt. Vi överöser honom med kramar och uppmärksamhet och tid, men föga hjälper just nu.
Det är så tydligt. När Lilla O sover och vi inte sitter med honom i famnen är allt som vanligt. Folke är harmonisk och glad och lågmäld. När han vaknar däremot börjar Folke trilskas på ett ögonblick.
Hur som helst valde vi att dela på oss eftersom Folke även var trött och snorig. Jag åkte själv till kalaset med Lilla O. Anna-Maria var vacker som en dag i sin gröna klänning med äppelblom på och Majken satt helt nöjt och lekte på en filt. Det var kul att se gamla vänner och fint att känna fuktig luft från glittrande vatten, men när jag satt där och pressade i mig allt fler kakor medan de andra sipprade rosé kände jag mig bara ointressant och... ammande. Olustkänslan smög sig på. Jag kände mig halv när jag inte var med min övriga familj. Jag är så omotiverat och jobbigt beroende av Glenn just nu. Hans närhet, hans blickar, hans omtanke.
Jag såg på Lilla O som låg i vagnen. Tänkte att han kanske känner av det. Folke gjorde alltid det, kände av när jag inte mådde bra. Han hade magproblem som spädbarn, men jag är någonstans övertygad av att det var på grund av min osäkerhet och stress som han förblev otröstlig. Jag hoppas få sova inatt.

En sak som jag är glad över. Glenn sa så fina ord idag. "Jag älskar dig mest i hela universum oavsett hur du är". Tack! För jag kan inte vara lätt att leva med just nu. Hur ska han veta var han har mig när jag inte vet själv från minut till minut?

Lilla älskade O

2011-05-20T21:11:00.007+02:00

Det är så ogreppbart. För några veckor sedan låg han där i min mage. Jag är glad över att vi tog de där bilderna nu.

För sockersött?

2011-05-18T22:59:00.001+02:00

Vänta då till de här första hormondoserna ebbat ut. Då skriver jag om nattvak, odiskade tallrikar, tjaffs, spädbarnsskrik och bajsbomber.

Första dagarna på nåt riktigt bra

2011-05-18T21:47:00.010+02:00

Jag har flygit fram med barnvagnen på asfalt, trampat på gräs och kullerstenar, träffat vänner, fikat, fönstershoppat, fixat, sysselsatt mig med en av mina favoriter, det vill säga iakttagit vackra detaljer i arkitektur på bostäder och byggnader, tittat på löven som singlar i träden, filosoferat och fantiserat med händerna på barnvagnsräcket. Det är så skönt att vara långsam ibland.
Och det bästa: gosat med Lilla O i skuggan av ett träd. Över huvud taget är vi så nära så nära och jag iakttar hans små, små ögonfransar, låter honom hålla mitt lillfinger, doftar på hans mjuka hår stryker det mot mina läppar. Klämmer på hans små bulliga fötter, smeker honom på hans varma rygg. Ibland lägger jag undan honom och hoppar på Folke. Han är galen i monster, och jag förvandlas lätt till ett (nu menar jag inte när jag blir hormonbitchen from hell mot min sambo) vilket får Folke att skratta ihjäl sig.
Härom morgonen tyckte jag att Folke såg ut som en ängel i morgonljuset. Jag hade haft Lilla O nära mig hela natten. Han är så mörk med sin svarta kalufs och bruna hy. Folke har vit hud, blåa ögon, nästan vitt hår och röda små läppar. Kontrasten gör dem vackrare.
Idag åkte dessutom höga klackar fram för första gången på ett halvår. Känslan att klickediklacka sig fram helt fritt utan gravidkrämpor, bara känna sig lite kvinnlig och snygg i solen = livet!
Om kvällarna ammar jag och somnar till Per Mobergs och Jamie Olivers matfrossor och tänker att det där ska jag laga i morgon. Vilket aldrig händer, men ändå.

Idag börjar det

2011-05-16T08:54:00.004+02:00

Idag börjar min mammaledighet på riktigt. Lilla O är drygt två veckor gammal. Glenn har börjat jobba - och farfar har åkt hem efter en veckas trängsel med tre vuxna, en två-åring och en bebís i vår lilla tvåa. Befrielsen! Jag ska sova hela förmiddagen, om Lilla O så behagar förstås. Efter det väntar jag den första i den karavan av besökare som väntar på att få träffa den nya människan.
Det här innebär också att ni kommer att höra mer från mig på den här bloggen. Jag komme även att läsa era bloggar i större grad. Fram för bloggerierna!

Anders och Farzad

2011-05-16T08:46:00.003+02:00

Vem har castat alla charmiga, unga, snygga män till Svt Barnkanalen? De borde ha förståelse för att alla morgontrötta hemmamammor har svårt att fokusera på frukosterande och påklädning.

Lite själ och hjärta tack!

2011-05-16T08:31:00.005+02:00

När vi flyttat ska jag måla en Tingatinga-vägg i Folkes rum. Älskar de här konstverken från Tanzania. Det är en traditionell konstart med hundratals konstnärer på landsbygden som ägnar sig åt genren. Sagorna bygger på traditionella afrikanska fabler. Tack SVT för att ni plockar upp barnprogram med lite själ och hjärta. Det är annat än fula animerade "Musse Piggs klubbhus" och super-läskiga total IQ-befriade "Specialagent Oso" på Playhouse Disney.

Jag levde hellre på toppen eller botten - nu är jag där mittemellan

2011-05-15T15:52:00.004+02:00

Det kanske inte märks att jag trots allt detta känner harmoni. Det är så motsägelsefullt och märkligt. Var kommer den ifrån? Den smög sig på när jag träffade Glenn för många år sedan efter fyra år som singel (eller okej, en och annan trasig relation med journalist/musiker/klubbkille hanns väl med).
Han var allt det där som jag inte var. Lugn, harmonisk, trygg och färdig med klubbhäng och sprit. "Jag har gjort det där i femton år nu. Jag vill inte ha det livet mer" sa han och såg på mig. Var det mig han ville ha? Ville han dela sitt nya liv med mig? Det var skakigt där i början. Han var inte den jag hade föreställt mig - och ändå kändes det så rätt. Jag har aldrig älskat någon som honom.
Nu har vi två barn tillsammans. Vi delar glädje och sorg och så innutahelvete mycket love. Och vi ryker ihop mitt i vardagströttmans dimmor - men det är vi.

Harmoni har inte varit något jag eftersträvat. Tvärtom har jag sökt kickar och hellre levt mitt liv på toppen eller botten för att undvika vardagstristess. Jag är en annan nu. Och harmonin kom på köpet - inte mig emot. Det lugn jag känner inombords och på djupet, trots allt vardagsslit låter sig inte påverkas av allt det ytliga, de faktiska svårigheterna. På jobbet, i relationer, med familjen, eller när man av olika anledningar knappt orkar med sig själv. De påverkar mig stundvis men sen återgår jag till det här nya. Snälla låt det inte ta slut! Låt mig få fortsätta vara lagom lycklig mest hela tiden.

Drypande Disney

2011-05-14T16:43:00.002+02:00

Fick ett mejl av en kompis jag inte hört ifrån på ett tag. Låter drypande Disney-amerikanskt men uppskattas säkert av två-åringen:
"Nästa helg ska det skapas magi i Rosenlundsqparken utanför dig. Tillsammans med Disney, kommer vi skapa ett vinterlandskap mitt i blommande försommar. Jag återkommer med mer exakta detaljer."

Fyra ner - ett halvt upp

2011-05-14T10:19:00.002+02:00

Var på BVC igår. Jag har gått ner 4 kilo sen i söndags. Lilla O har gått upp ett halvt kilo. Han slukar mina kalorier! Jag har två kilo kvar till min ursprungsvikt som jag hade innan Folke. Inte mig emot. Detta är början på "Operation go MILF". Berättar mer om de planerna senare.

Bunkra upp

2011-05-14T08:52:00.003+02:00

Farfar är här i en vecka för att avlasta oss. Men eftersom Folke vill krypa mig under huden och vara nära mig som världens sötaste lilla igel, blir det svårt med avlastning. Han vill inte ens se farfar i ögonen. Farfar struntar i det och ska ändå ta med Folke ut ett par timmar så att jag också får sova. Har bett honom förbereda sig på grin i parken och att bunkra med änglars tålamod.

Lycka, trötthet, uppgivenhet

2011-05-14T07:48:00.006+02:00

Lilla O är för liten för att få fram riktiga skrik, förstår ni då hur liten han är? Har inte hört honom gråta riktigt ännu. Väntar på att lungorna ska få kraft så att vi får höra de där hungriga babyvrålen som visar att han blivit människa.

Just det ja, natten: Jag sov ute på soffan med Lilla O i sitt babynest. Glenn sover med Folke i sovrummet. Vi tänker att vi på så sätt ska få lite bättre sömn och orka mer på dagarna. Kvällen började med en och en halv timmes nattning. Folke babblar oavbrutet, det märks att hans hjärna går på högvarv. Så gulligt när han säger "mamma söt och fin". Mindre gulligt när han skriker "dumma mamma ligga hääär!" när man försöker smyga ut efter en timmes pressande.
Glenn är förkyld och har någon slags magsjuka så jag försöker hinna med Folke så gott det går mellan amning och blöjbyten. När han äntligen somnat däckar jag utmattad i soffan i vardagsrummet, orkar inte ens sitta upp, så jag liggammar trots att det gör ont i bröstvårtorna. Glömmer bort att jag egentligen måste sätta mig upp och rapa Lilla O för att han inte ska få ont i magen.
Efter en och en halv timmas sömn vaknar Folke i sovrummet helt otröstlig. Jag hör hur Glenn försöker lugna honom. Det slutar med att jag raglar upp och frågar hur det är med honom. Han säger då att han vill sova bredvid mig. Jag tar honom till soffan. Men hur ska alla tre få plats utan att Folke rullar över Lilla O eller någon av dem ramlar ner på golvet? Folke gnyr och när han äntligen somnat har Lilla O vaknat och vill bli ammad. Jag sitter upp i soffan och undrar hur jag ska lösa det hela. Ska jag gå in med Lilla O till Glenn i sovrummet? Men han är ju sjuk och kan inte massera hans mage och byta blöja och amma varannan var tredje timme. Till slut lägger jag och Lilla O oss skavfötter med Folke. Jag lägger en stor kudde mellan Folkes fötter och bebisens, och hoppas att jag på så sätt ska ska minska risken för nattliga olyckor.
Restrerande natt sover jag max en halvtimme i taget. Amning, blöjbyten, magmassage, trösta Folke, vrida och vända mig och svettas.
Folke vaknade fem och har hela morgonen gått runt och gnällt och smågråtit. Jag försöker ha tålamod och kramar och läser saga och pratar och stryker hans hår. Ibland är han glad några minuter men sen svänger det tvärt. Det som nyss var roligt vill han plötsligt inte längre.
Hur kan jag mitt i detta kaos känna mig lycklig samtidigt som jag nästan gråter av trötthet och uppgivenhet? Mina små fina barn, de kämpar på.

Tvåbarnschockad

2011-05-14T07:19:00.004+02:00

Det är så många känslor, så dubbelt. Pendlande från den största lycka jag någonting känt till att stundvis känna att jag faller ihop av trötthet. Det enda jag vill göra är att stänga in mig i sovrummet med Lilla O och iaktta honom och lukta på honom, se honom i ögonen varenda vaken liten stund.
Samtidigt kämpar jag med skuldkänslor för att Folkes liv helt plötsligt förändrats. Från att ha varit världens mittpunkt till att en ny liten varelse kommer och tar över. Min moster jämförde det lite retfullt med att en ny kvinna helt plötligt en morgon sitter vid käksbordet och ska vara en del av familjen.
- Klart du skulle vara förbannad!
Jo jag förstår det! Men min största chock är ändå Folkes förändring. Jag känner inte igen honom. Vi har varit bortskämda med en lugn kille som det känts som att det gått att resonera med. Han är fortfarande världens finaste lilla pojke - men jag trodde inte att Lilla O:s ankomst skulle ta sig såna enorma uttryck i total känslomässig kaos. Vi har stålsatt oss och förberett oss på en tid med dålig sömn, på avundsjuka, uppmärksamhetstörstande och trilskande. Och här är den tiden: Nej till allt. Nej till mat, nej till att klä på sig, nej till att borsta tänderna, nej till att lägga sig. Ja till att ramla och slå sig för att han är så trött att han inte kan hålla sin motorik och balans. Ja till att vilja vara med mamma när han är med pappa, och vara med pappa när han är med mamma. Ja till att bli buren som en liten bebis, precis som lilla O. Gråtattack för att han inte fick en skål med bönor. Han älskar bönor men för mycket kraschar hans lilla mage. Han grät konstant i en halvtimme och skrek "bööööönoj! Bööööönoj! Böööönoj!" Helt förtvivlad, ingenting hjälpte. Vi försökte distrahera med hans favoritprogram, erbjöd honom vad som helst annat att äta, tog fram hans favoritleksak, erbjöd att läsa saga och sjunga sånger, men han bara skrek "bööööööööönoj!" Haha! Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta.
I veckan ringde de från föräldrakooperativet och sa att han bara stod och hängde på gården. Frågade efter pappa. Vi fick gå och hämta honom.

Mitt hjärta ömmar så för Folke. Jag hoppas bara att han ska må bra igen snart.

Första gången

2011-05-09T10:44:00.002+02:00

Lilla O fyller nio dagar idag. Jag går på rena lyckohormoner! Idag första promenaden, jag är så fånigt stolt, vill visa honom för hela världen. Gick förbi stammiscafet på Swedenborgsgatan så de fick se honom. Sitter just nu på tunnelbanan, lilla O's första tur. I morse plockade vi fram den blå Silvercross-vagnen ni ser på bilden ovan. Märklig känsla att ha den utanför dörren precis som föreförra sommaren för lilla Folke. Och jag känner mig totalt orutinerad. Tog en timme att komma iväg och hålla reda på allt som man ska ha med sig.
Skrivet i all hast! //marla

Just ja. Det var så här det kändes att amma sex timmar i sträck

2011-05-02T04:28:00.004+02:00

...Och nu började slitet. Hade glömt bort finessen med att få bebisen att ta rätt grepp, hur det är att försöka bita ihop när barnet sugit så hårt att man fått blåsor och hur han aldrig tycks bli mätt. Dessutom har bebisen i rummet bredvid kolik-skrikit i omgångar hela natten. Stackars föräldrar. Även om jag sovit i sammanlagt tre timmar, mellan 01-04, är han åtminstone tyst och lugn som en filbunke än så länge.

Det ska bli så skönt att komma hem ikväll! Till en nymålad lägenhet och nytt fint linneskåp. Vi var mitt uppe i en sovrumsrenovering. Min kära sambo och barndomskompis Sofia som känner till alla mina ångestar hade föreslagit att vi skulle fixa lite mysigt och fräscha upp där inne. Älskar i övrigt vår lägenhet, men sovrummet har vi inte gjort nåt år på åtta (!) år. Jamen vilket genidrag att låta bebisen komma samtidigt!

Min andra son - det är ofattbart

2011-05-02T04:15:00.003+02:00

Han sov hela tiden första dygnet. Jag tror nog att jag själv inte kunde sova på grund av chocken. Hur man än förbereder sig tror jag det är omöjligt att förstå att man 13,45 står och mixar hommous mitt i vardagens vanligheter - för att klockan 15,02 ha en liten hungrig människa vid sitt bröst. Jag tittade på honom hela natten och när det var för mörkt höll jag honom tätt intill, sög in hans underbara bebisdoft och kände det mjuka håret mot mina läppar. Sakta sjönk det in.
Och när jag vaknade efter någon timmes sömn och fick se honom i det tidiga morgonljuset slog den stora kärleken till. Mitt lilla barn!

Jag är fasen i mig grym på att föda barn!

2011-04-30T21:25:00.005+02:00

Klockan 15,02 idag på Valborg och självaste konungens födelsedag (ironiskt nog då jag är republikan) föddes pojke nummer två i familjen. I vecka 37 + 5, två veckor före beräknad förlossning. 1 timma och 17 minuter efter att vattnet gick och på två krystningar tittade han ut. Ingen bedövning och behöver inte sys ett enda stygn. Jag är nog som gjord för det här. Vem kunde ana det för några år sedan då man hängde i nån bar, ältade kärlekstrassel och slirade till sig på kopiösa mängder vin och klickediklackade hem i natten.

Att komma hem med något helt annat

2011-04-27T14:11:00.005+02:00

Det slår aldrig fel. Jag gick ut för att köpa ett fint vävt överkast - tänkte jag. Men överkastutbudet var under all kritik. Alla var glansiga, svenniga och såg sådär billig inredningsbutik ut. Kom istället hem med två fina brickbord. Händer alltid mig!

Joe Folke Satriani

2011-04-26T21:31:00.006+02:00

Han springer alltid till klädkammaren och skriker "Spela! Spela gitaj!". Han vill sitta i sin pappas knä och hålla i gitarren. Han har rätt grepp och kan till och med dra några riff. Tokskrattar varje gång.

Idag gick jag förbi en kombinerad café/gitarrbutik. Glenn och jag är nog överens om att det blir en mini-aukustisk i två-årspresent.

Gravidkrämpor 2.0

2011-04-26T21:18:00.007+02:00

Det är svårt att tänka på annat och att skriva om annat när man känner sig som en flodhäst. När bebisen gör sig påmind genom att sparka hårt på revben och borra ner huvudet i bäckenet rakt på nerverna på lårens insida. Det är då jag viker mig dubbel och tappar andan. Glenn blir lika rädd varje gång och tror att det är dags att ringa förlossningen.

Med tanke på att den förra förlossningen startade helt utan förvarning genom att vattnet gick - och Folke var ute fyra timmar senare - finns det ju stor risk att det går ännu snabbare denna gång. Skräcken är att inte hinna in, att den lille stackaren ploppar ut här hemma. Hjälp!

Övriga krämpor:
* Halsbränna. Det gör ont!
* Gravidtäppa och näsblod.
* Sömnsvårigheter
* Ständigt överhettad.
* Humörssvängningar.
* Lock för öronen.
* Världens sämsta kondis.
* Proppmättskänslan efter varje måltid.
* Rygg-ont.

Jag minns befrielsen förra gången. Känslan när magen var borta och jag kunde andas igen.

Påsken och dagen

2011-04-25T22:38:00.003+02:00

Jag gick in i vecka 38 igår. Det ironiska med det är att jag varit mer aktiv den senaste veckan än vad jag varit under de senaste månaderna tillsammans. Jag har träffat kompisar, promenerat, fikat, lekt med Folke i parker, lagat mat, ätit ute, möblerat om och rensat hemma, haft en liten grillkväll med vänner på innergården och flängt ute till och med på kvällstid. Det är stort för mig som under den här graviditeten stupat i soffan sekunden efter att Folke somnat.

Påsken och framför allt den här dagen har varit helt grym. Först sovmorgon. Jag somnade om till Glenn och Folkes stök i köket. Vid tio gick jag ensam ut med Folke till Skånegläntan. Ingen stress, inga tider att passa. Jag sprang på gamla kollegor och föräldrar från föräldrakooperativet. Jag brukade inte gilla att springa på bekanta i tid och otid, men jag tror att jag förändrats där. När jag flyttade från hålan till storstaden var det just det privata jag uppskattade mest. Ingen som håller koll och skvallrar. Ingen som ringer på oanmäld. Mötet med människor på egna villkor. Men jag kanske har förändrats.

Det här med att "checka in" på facebook eller se vart andra "checkat in" förstod jag inte meningen med. Men när jag ser att Karl och Henrik och Ida sitter på en filt och fikar vid Mariatorget och jag kan gå dit och samtidigt upptäcker att fröken Kry fikar med kompis på Rival, så inser jag att det är en riktigt trevlig liten funktion. Jag gick dit och bad även Kryan komma. Att sitta där i eftermiddagssolen med brillorna och solkrämen på och med hyacinterna som doftar, jag kan inte beskriva känslan efter den här tunga trötta vintern.

Pojken kommer väl när som helst nu. Det känns så. Men så kommer jag på mig själv med att låta som alla höggravida. De flesta tror ju att de ska föda tidigare än utsatt datum. Väskan är dock packad, och pojkens säng står på plats. Kom snart!

"Jag kommer inte att bli en morsa som hänger i lekparker"

2011-04-25T22:04:00.007+02:00

Jag trodde inte jag skulle bli en av dem som skulle tycka att det var mysigt att sitta med när barnet lekte i sandlådan. I själva verket tänkte jag att den delen av föräldrarskapet - utomhusaktiviteter - skulle bli min akilleshäl. Fy fasen vad trist att stå och frysa i en pulkabacke eller sitta i timmar och "passa barnet" medan han eller hon plaskar i en vattenpöl och vägrar gå hem.

Det var innan jag förstod njutningen i att se sitt barn bli överlycklig över en pulkatur eller att ha lyckats göra en sandkaka med sin hink och spade. Att se vad det hittar på och hanterar allt de upplever, hur de tänker. Att försvinna in i den lilla världen. Långt ifrån jobbångest, ekonomi, relationsproblem, stress - ja allt som följer med vuxet liv - och se det barnet ser, det är som terapi.

Jag visste inte att det enklaste enkla som verkade så tråkigt skulle göra mig lyckligare.

Att göra allting rätt eller göra allting fel

2011-04-24T11:00:00.010+02:00

Det här är ett känsligt ämne. Men eftersom Ida vågade skriva om "andras barn" och föräldrars görande, vågar jag också.

Jag iakttar ibland andra föräldrar. Hur de hanterar sina barn, hur de agerar och reagerar på gråt, skrik och protester. Jag kommer på mig att tyst för mig själv kritisera ett bemötande eller en reaktion när barnet gör sånt som alla barn gör ibland. Springer iväg fast de inte får, börjar gråta när de inte får som de vill, är högljudda, skriker i protest, klänger på förälderns ben, sliter sönder en bok, målar på en vägg, gråter efter glass eller snor leksaker från andra barn.
En del föräldrar reagerar på ett sätt jag inte gillar. Skriker eller klagar på barnet, tar hårt i armen eller blir hysteriska. Jag sitter där i all min självgodhet och tänker "det är klart att barnet gör som sina föräldrar".

Men sen är det min tur. Eftersom Folke är ett förhållandevis lugnt barn händer det inte så ofta - men när han är på det där humöret gäller det att behålla sitt eget lugn. Det mest tålamodskrävande som finns. Det är i såna stunder jag kan kan banna mig själv över hur lätt det är att ha åsikter om andra föräldrars uppfostringsmetoder.
På en punkt viker jag dock inte ner mig (förutom grundläggande saker som att det är självklart att barnet får ett skrik- och gråtutbrott när du inte gett det nåt att äta sen lunch. Händer chockerande ofta).
Klaga inte oavbrutet på ditt barn. Förolämpa det inte för att det är som de allra flesta barn: dvs vaknar tidigt och har spring i benen. Du är inte ensam i världen om att behöva stiga upp i ottan. Gå och lägg dig i tid, inse att festande a la 20-åring kanske inte ska vara första prioritet de här få åren av ditt liv - och acceptera det du inte kan förändra. Visst, prata om det, be om råd. Det behöver vi alla. Men det här eviga gnället för att man som förälder inte anpassat sitt liv efter småbarnsårens dilemmor, när allt handlar om jaget och den egna personen - det är ynkligt. Kom ihåg att du inte är ensam om att kämpa. Vi kämpar alla. Det är inte ditt fina barns fel. Snälla kränk inte ditt barn.

Jag vill också tipsa om Idas inlägg om självgoda föräldrar oavsett om du tillhör den förälder med ett krävande barn, eller om du är betraktaren med vansinnigt många åsikter.

Ett ofärdigt fettos vardagsdrömmar

2011-04-23T05:32:00.007+02:00

Gårdagens fundering: Är det så här det känns för kroniskt sjuka människor? När man så gärna vill orka. Vill fika med kompisar på Gilda's, shoppa lyxiga charkuterier i Söderhallarna, städa och fixa fint, pyssla om de man älskar, laga grym mat, springa, shoppa, skriva och för all del ligga en aning. I stället är det horisontalläge och medföljande tristess som gäller. Hur tacksam är jag inte för att det här är övergående, för att jag får vara frisk!

Dagens fundering: Hur länge ska egentligen en två-åring sova? Folke somnar åtta men vaknar ändå senast fem. Sover 1 1/2 timme på dagen runt lunchtid. Är det någon skillnad beroende på ålder? Några utomjordiskt fiffiga tips på hur man kanske kan få slippa vakna 04,30 en dag som denna?

Tack i alla fall för ljuset, småfåglarna och perkulatorkaffe. Och Folkes varma lilla kropp och gosa tätt intill.

Bloggvänner

2011-04-21T22:05:00.002+02:00

Vad märkligt - vi känns lite lika på nåt sätt. Hon länkade till mig. Inspirerande!

Det här med en till

2011-04-21T16:43:00.006+02:00

Har inte riktigt förstått det. Men jag känner redan kärlek för livet i magen. Bara några veckor kvar nu. Jag känner mig så lycklig! Över att vi blir en ännu större liten familj, över att Folke ska bli storebror och över att jag är så kär i Glenn. Men samtidigt gnager en oro djupt där inne. Tänk om det blir som under koliktiden? Tänk om vi tar ut tröttheten på varandra? Om vi behöver känna ständig ångest för barnet kanske inte mår bra?
Jag vet inte hur det känns att ha en lugn bebis. Jag har två vänner som nyss fått varsin flicka. De ligger ner och sover, äter när de ska är liksom bara... nöjda. Hur känns det? Jag har ingen aning. Som vi sprang omkring och guppade den lille bara för att han inte skulle gråta. Jag gick runt runt runt i lägenheten i ett evighetsvarv för att han inte skulle skrika.
Men jag tror inte det kommer att bli så. Statistiskt sett borde vi inte få ett till barn med kolik. Vi känner oss dessutom så mycket mer självsäkra i föräldrarskapet denna gång. Jag har bestämt mig för att bara ta mig igenom första året. Det blir ju inte så mycket annat än bebis. Amma, mata, vyssja - orka. Man får lägga allt annat åt sidan. Trots allt detta - tänk lyckan över ett till kärleksbarn!

Riktiga lattemorsa-gummistövlar

2011-04-21T16:35:00.005+02:00

Klart jag skulle ha ett par såna! Finns till halva priset (600 kr istället för 1200) i butik Vildhallon.

Antikhandlaren, den lyckliga horan och huvuden rullandes nedför rännstenen

2011-04-21T10:00:00.007+02:00

Jag promenerade i timmar i Gamla stan. Helt plötsligt fick jag en ny energi, en stor bristvara under hela den här graviditeten. Jag jobbade sista dagen i fredags. Har inte förstått förrän nu hur mycket energi jobbet har tagit.
Jag lockades av en fantastisk kristallkrona i gustaviansk stil och tryckte upp den gnekande dörren. Ringklockan var av det gamla plingande slaget, såklart. Jag har velat ha en gustaviansk kristallkrona i tio års tid. Varför har jag inte investerat i en? Svaret är enkelt - jag har festat och ätit och klädshoppat upp pengarna.

- Du gillar den gustavianska?
- Ja mycket, svarade jag.
- Den där kotteliknande detaljen där i mitten är en slags fruktbarhetssymbol. Det passar ju dig! 12.000 kostar den.
Mannen med mustachen skrockade och slog sig ner i sin fotölj vid disken igen. Det luktade gammalt trä och damm. Jag älskade doften. Det kändes som när jag var liten och vi åkte runt på landet i norrland och gick in i gamla trälador för att titta på antikt.

- Vet du det, att vi är bara 25 antikhandlare bara här i Gamla stan. Men nuvarande kulturministern kan fan ingenting. Hon ser inte till att värna om oss.

Han var uppenbart sugen på en pratstund och verkade glad över att äntligen få en besökare i sin lilla butik. Han berättade om tavlor, om svenska kungligheter och arkitektur och om hur hans farfars farfars far rest olika statyer runt om i gamla stan. Jag tyckte det var fashinerande hur hans förfäder bott här i generationer ända tillbaka till 1700-talet - och jag lyssnade uppmärksamt och log. Ända fram tills han kom in på Bodström och ett skvaller om att han varit otrogen och att han flyttat till USA med sin familj för att inte hans affär skulle bli offentlig. Då snubblade han snabbt över till att prostitution borde legaliseras.
- Det är ju världens äldsta yrke. Och det är ju synd om de här tjejerna va. De är ju rädda bara för att de inte kan ha ett hederligt jobb och betala skatt och för att deras kunder, männen, bryter mot lagen. Nej, det där borde bli som ute i Europa.
Jag svarade "där håller jag inte med dig. De flesta prostituerade har hamnat där av socioekonomiska skäl och myten om "den lyckliga horan" är just bara en myt.
-Jovars.. sa han och bytte ämne.

Men han var gullig ändå. Jag fick hans visitkort och han bad mig hälsa på igen för en pratstund när bebisen kommit ut.
- Bara några veckor kvar va? sa han när jag skulle säga adjö.
- Ja, syns det så väl? Ser du det?
- Jajemän. Han smackade stolt.

Jag sa hej då, gick utför dörren ner i en gränd. Där stod en guide omringad av barn i tioårsåldern. Jag hajade till av hans brutalitet.
- Och här förstår ni, precis här ovanför högg de huvudet av dem och huvudena rullade nedför rännstenen.

Sånt här är jag bara med om när jag inte har någon riktning, när jag är mitt emellan projekt eller ledig. Det är aldrig jag som börjar prata. Men jag antar att det är något med vårt kroppspråk när vi inte är på väg någonstans. Jag har varit med om det så många gånger.

Vecka 37 - sjukt helig!

2011-04-21T09:57:00.001+02:00

Ja det är jag. Hör ni Ave Maria i bakgrunden?

Har på riktigt verkligen tänkt så jävla mycket på dig

2011-03-22T22:29:00.005+01:00

Så skrev jag till henne i veckan. Ville inte tänka på varför, vad och hur jag skulle formulera mig. Jag bara skrev ett mejlt rakt upp och ner och vägrade ens läsa igenom det. För hur hanterar man en väns dödliga sjukdom?

Vi är inte särskilt nära vänner, men jag har alltid känt att jag förstår henne. Vi läste varandras bloggar för längesen, jag mest hennes tror jag - och sen sågs vi. Hon är en sån som man kan sitta och prata om allt och inget med, och ändå få en känsla av substans. Av ett djupare allvar. Det har aldrig någonsin känts ytligt med henne. Jag tror inte att hon kan vara ytlig.

Vi hördes inte på ett tag. Jag fick barn och hon fick... cancer. Leukemi. Tänk chocken när jag råkade läsa en makaber status på facebook! En våg av skuldkänslor sköljde över mig, helt irrationellt såklart. Hur skulle jag ha kunnat veta? Jag besökte henne snart på Karolinska sjukhuset i Solna. Hade bett henne säga sin absoluta favorit-ätbara sak, vilket var morotskaka. Jag köpte med mig två, och ett svart skrivhäfte och en penna. Hon skriver fantastiskt. Hon borde skriva nu också, om hon orkade.
Mötet blev ganska odramatiskt. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Hade nog svalt och svalt en klump i halsen i bussen på vägen dit, men sen kände jag mig bara lycklig. Över att jag hade åkt dit. Över att hon log. Att hon var som vanligt, och att hon strök med handen över sin skalliga hjässa och sa att det faktiskt inte var så farligt, det här med håret. Det var andra saker som var värre. Vi pratade om dem. Vi pratade till och med om döden. Timmarna flög iväg och vi pratade oavbrutet, till och med om döden som om den vore naturlig. Döden är naturlig! Men vårt förhållningssätt till döden är i vanliga fall allt annat än naturlig, så många rädslor. Därför kändes det lite beundransvärt att hon kunde prata om den. Hon verkade inte rädd för den. Hon sa så många smarta, genomtänkta saker - som alltid.

Vid något tillfälle undrade jag om hon förträngde allt det mörka. Hur klarar hon att vara så stark? Tanken slog mig att det kanske var för att hennes svärta alltid funnits hos henne. Och att hon, när hon nu mötte den på allvar, kunde hantera den.

Vad kan jag göra för henne? Vad gör man? Jag har aldrig känt någon som fått cancer.

Vid ett svagt tillfälle en sen kväll, knäppte jag mina händer för första gången på åratal. Försökte krysta fram en halvtafflig bön, men det kändes hur fånigt som helst. Jag som aldrig känt något religiöst i vuxen ålder. Efteråt var jag tvungen att kompensera med lite kuk- och fitt-ord liksom. Äh. Jag kan såklart inte göra något, mer än att visa att jag bryr mig om henne. Det kändes bra att hon uppskattade att jag var där. Och på något konstigt sätt kändes det ännu bättre att hon åt upp hela morotskakan efter att ha levt på vätska och fått näring intravenöst. Fröjden att se henne äta.

I dagarna fick hon beskedet att den senaste cellgiftbehandlingen faktiskt verkat, efter flera tidigare verkningslösa.
"Den här gången har kuren fungerat bättre. Leukemin är inte borta, det finns en del cancerceller kvar, men det är inget konstigt. Nu väntar vi på att mina slöa vita ska komma tillbaka så jag får lite immunförsvar", skrev hon.

Lyckan!!

Urlakad

2011-03-17T12:43:00.002+01:00

Är det graviditetens slutfas i kombination med järnbrist och förkylning som gör det? Dum fråga. Deklart! Känner mig totalt dränerad på energi. Som tur är tittar vårsolen fram och de där småfåglarna utanför fönstret på innergården är så otroligt söta. Nu gäller det bara att härda ut i en månad till. Efter det är jag ledig i flera veckor till barnet anländer. Det är en till pojke! Sjukt sött att Folke ska få en lillebror.

Undergångstankar

2011-03-15T10:32:00.004+01:00

Jag lusläser dagstidningen och följer varenda nyhetssändning jag har möjlighet att se. Jordbävningskatastrofen i Japan är för fruktansvärd, för ogreppbar, för katastrofal för att förstå. Dödstalet är uppe i tiotusentals efter jordskalven och efterföljande tsunami. Nu har även den fjärde reaktorn i kärnkraftverket börjat brinna. Vad innebär de enorma strålningsnivåerna för jordklotet?
Och här sitter vi i norden skyddade från det mesta vad naturkatastrofer innebär. En hanterbar översvämning i Skåne - det är allt. Futtigt. När är det vår tur?

Äh. Jag väljer att skjuta undergångstankarna åt sidan, skrattar åt Nostradamus och koncentrerar mig på att undvika vardagskatastrofer i mitt lilla inrutade familjeliv i stället.

Bloggen om vardagsslitet och de röriga tankarna är tillbaka

2011-03-15T10:02:00.006+01:00

Jag tycker nog att det är dags igen. Men vad har hänt sen sist då? Sammanfattningsvis det här:

- Jag är på tjocken igen. Unge nummer två anländer i mitten av maj. Folke ska få en lillebror!
- Jag och Glenn gick igenom en del prövningar under koliktiden och efterföljande sömnbrist, när vi trängdes i vår lilla tvåa och umgicks i princip dygnet runt i ÅTTA MÅNADER. Vi hade tillsammans beslutat att Glenn skulle vara hemma och plugga programmering på distans under min mammaledighet - på så vis skulle vi ju kunna hjälpas åt med barnet! Jättefin idé hörni, men i praktiken innebar det att vi rent ut sagt gick varandra på nerverna. Men idag känns det som att precis allt fallit på plats. Jag är sjukt kär i min man fortfarande och vi har lyckats skapa oss en tillvaro vi båda trivs med. Lycka!
- Lilla Folke fyller snart två och babblar oavbrutet all vaken tid. Det kan vara utmattande men är allt som oftast så gulligt att man nästan svimmar.
- För tre veckor sedan började dessutom Folke för första gången i sitt liv sova ordentligt om nätterna. Vilket innebär att vi slipper vakna fem till tio gånger per natt och trösta oroligt barn.
- Vi bor kvar i vår lilla tvåa där vi trampar på leksaker, tvätt och filtar om vartannat. Men har bestämt oss för att bo kvar under föräldrarledigheten. Billigt och bra. Vi trivs dessutom med alla barnvagnspromenader där vi kan se människor, butiker, parker och caféer istället för bara skog. Det skulle gå mig på nerverna.
- Vi jobbar båda heltid sen i augusti. På något sätt får vi faktiskt ihop det. Glenn lämnar och jag jobbar med webb, vilket innebär att jag nästan alltid kan packa med mig min laptop och komma och gå lite som jag vill. När Folke somnat tar jag ofta upp datorn och jobbar ikapp det jag missat när jag smitit tidigt och hämtat på dagis. Jag är faktiskt stolt över att jag som småbarnsmamma jobbar heltid! Varför ska alltid kvinnan gå ner i tid och gå miste om höjt SGI och pensionspoäng? Mer om det senare.
- Eller dagis.. Folke går just nu på ett föräldrakooperativ. Det mesta är faktiskt helt suveränt - framför allt pedagogiken, den enorma innergården och sist men inte minst den fantastiska personalen. Städning och styrelsemöten och för många skilda åsikter hos föräldrarna är inte lika roligt - men hanterbart.
- Jag känner mig i det stora hela tillfreds och längtar efter både bebis och våren. Det enda jag inte trivs med för tillfället är mitt bleka, förkylda ansikte och min flodhästliknande kropp. I ärlighetens namn har jag inte gått upp mer än sju kilo, men jag känner mig ändå totalt asexuell och väldigt väldigt klumpig. Redan!

Några frågor?

Jag bara skojade:

2010-06-10T20:55:00.004+02:00

Bloggen är död!

Jag mår kanske helt enkelt för bra. Allt har fallit på plats, tillvaron ser ut som jag önskar och jag är på riktigt så jävla lycklig just nu! Det blir inte många ord över till grubblerier.

Hej då. <3

Otrogen

2010-06-07T15:47:00.002+02:00

Jag är tillbaka. Jag måste meddela att jag varit otrogen. Jag har bloggat på en internblogg på jobbet. Hata mig inte! Jag lovar ett dagligt bloggade med massa smaskigt varje dag nu. Puss

Visingsö, fyllefail och göteborgshumor

2010-05-23T17:59:00.008+02:00

Jag har tankar om att lägga ner bloggen, känner ingen riktig inspiration till att skriva. Men här är i alla fall veckan:
*Vi hyrde bil och jag körde i flera timmar till Visingsö i Vättern. Det var hur vackert som helst där, men fredagskvällen bestod av kurande inne i en liten furustuga. När vi bokade ville jag hellre bo i en liten stuga än på ett sterilt hotell. Jag har bott på hotell i hela Sverige under tre års tid när jag jobbade som krimreporter. Jag tycker det är ganska själlöst om det inte är ett riktigt lyxhotell. Jag bor hellre lite halvenkelt. På ett mysigt värdshus, eller som förra helgen, i en stuga nära naturen. Tyvärr blev fredagen inte alls som jag hade tänkt mig då det regnade utanför. Det kändes bara deppigt att sitta och trycka där inne från tre på eftermiddagen tills dagen därpå.
Lördagen blev betydligt bättre. Folkes gudfar och hans tjej skulle gifta sig och de valde att viga sig i trädgården utanför hennes föräldrars hem. Himlen sprack upp en timme före vigseln, från grått och regn till sol och sommar. Jag iakttog dem, de såg lyckliga ut. Jag fotade dem och fotade hela helgen. Men vad ska man göra av alla dessa foton?
*Jag har sovit så dåligt i veckan. Jag vet inte vad det beror på. Folke vaknar fortfarande ett par gånger per natt, men den här gången är inte han orsaken till sömnbrist. Jag känner mig glad och lycklig på dagarna, men sover oroligt. Ibland önskar jag att jag bättre förstod hur psyket egentligen fungerar.
*I fredags kom min svärfar och hälsade på. Han är snickare och har designat och snickrat ihop nya köksstolar till oss. Det känns genuint på nåt sätt. Han är rar Glenns pappa.
*Igår hade vi ettårskalas för Folke. Vi bjöd bara de allra närmsta. Jag tycker det är svårt det där med att begränsa sig. Egentligen vill jag bjuda alla mina vänner, men det är ju Folkes kalas. Vi bjöd in Folkes kompisar och deras föräldrar, plus en del släkt och sen min bästa vän som är Folkes gudmor.
*Efter kalaset sminkade jag mig, tog på mig klänning och höga klackar och åkte iväg på middagsbjudning. Medan jag sitter där och pratar med sex av mina tjejkompisar och dricker rött vin blir jag plötsligt sugen på att bli lite full. Hela vinaren drog jag i mig. Konstigt nog blev jag inte så berusad som jag hade hoppats. Det måste vara all träning som gör att jag förbränner bättre. Vi drog in till Slussen för att gå på Debaser, men när jag såg kön som ringlade sig ända upp till Karl Johans torgs trappa drog jag hem.
*Glenn fick mig nyss att skratta åt riktig Göteborgshumor. Jag har aldrig uppskattat ordvitsar och den humor som göteborgare kör med. Men skämtet om mannen som stoppar en taxi och frågar "Är du ledig?", får svaret ja och sen säger "Jag med! Fy fan vad gôtt duh!" gick faktiskt hem.
*Utöver det så har jag haft en bra vecka men är riktigt jävla uttråkad just nu.

Du måste lära dig att sitta på dina händer

2010-05-18T14:40:00.006+02:00

Jag jobbade på ett så kallat halvvägsboende ett tag. Jag var 19 år och fick trots min brist på livserfarenhet och utbildning ansvaret att umgås och "vårda" personer med allvarliga psykiska funktionshinder. De hade slussats ut från slutna anstalter i och med psykiatri-reformen 1995. Tanken var att psykiskt sjuka personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället - och just dessa personer hade fått varsin lägenhet med oss på det nedre planet. Hit de kunde komma och äta och umgås, kanske få hjälp med medicinering och i vissa sällsynta fall, exempelvis vid svår ångest, få prata enskilt med någon av oss i personalen en stund.

Min första dag blev en skrämmande upplevelse. Mötet med vårdtagarna, eller "de boende" som vi kallade dem, blev allt annat än harmoniskt. En ung tjej diagnostiserad borderline bestämde sig efter bara någon timme att jag var en av de onda i personalstyrkan. Hon osade passiv agressivitet. En annan kvinna spände sina galna ögon i mig när jag försiktigt hade närmat mig henne för att fråga om hon ville ha en kopp kaffe. En man som jag satt helt lugnt och samspråkade med under lunchen tvärvände på en femöring. Jag sa att jag förstod hur han kände, när han berättade att blev deppig på grund av det grå vädret idag. "Hur kan du förstå det? Du ska ju tillhöra den friska skaran av människor, annars skulle du väl inte jobba här? Du är väl för i helvete inte sjuk!?". "Eh nej", sade jag och svalde. Jag såg ner i marken. En kollega tog mig åt sidan och sa till mig att jag inte behövde prata så mycket med dem. "Du ska bara finnas här, som en medmänniska", sa hon. "Okej inte vård, förvaring" tänkte jag som i min naivitet trodde att jag på åtminstone något litet sätt kunde hjälpa de här människorna.
Redan efter några dagar kröp det i kroppen på mig. Jag hade aldrig varit på en arbetsplats där man arbetade genom att inte göra... nånting! Bara sitta och finnas till hands. Bara rulla tummarna, låta timmarna gå och få betalt för det. Min chef märkte av min nervositet.
- Marla, du måste lära dig att sitta på dina händer. Det är det vi gör här. Vi sitter på våra händer. Det är den tryggheten och harmonin som de boende behöver.

Jag har många gånger tänkt på vad platschefen sa. Det var tänkvärda ord, men kanske inte i det sammanhanget. Borde inte de här vårdtagarna få - ja just det - vård? I stället för att förvaras i en tryckande tystnad utan slut?
Däremot är det just vad jag gör idag. Det finns inte ett skit att göra här på jobbet (för första gången på månader ska tilläggas) och jag försöker bortse från stresskänslorna och bara vara. Sitta på mina händer. Inte göra ett enda vettigt handtag och försöka må bra helt enkelt.

Tävlingen

2010-05-13T06:17:00.010+02:00

Jag vill inte vara en del av tävlingen! Den finns överallt. Det märks alltid vid det första mötet med en ny arbetsplats eller en ny social situation. De allra flesta är nyfikna, men de där ogina rädda personerna kommer på köpet. Jag har mött dem och jag har synats från topp till tå av kritiskt granskande ögon. Ibland skyltar de med ett illa dolt ansiktsuttryck av ogillande. Jag brukar inte låtsas om tecknen - för jag vet att det allt som oftast går över. Efter några veckor, eller i värsta fall månader, så är vi vänner.
Jag förstår inte varför rivalitet är så stort. På alla arbetsplatser finns dem; människor med en uppenbar svartsjuka och missunnsamhet, med rädslan för att någon ska komma och ta min plats, vara lite smartare, lite populärare, lite bättre. Det är fula känslor. Jag har känt dem själv ett par gånger. Jag vill skylla på arbetsgivaren som skapat en plattform där människor ska känna sig rädda, utlämnade och osäkra. Men jag är medveten om att det också handlar om andra, personliga saker.
Ibland önskar jag att jag inte var så medveten om människors kroppsspråk, ansiktsuttryck och blickar. Jag ser direkt hur jag uppfattas. Deras kroppar är som speglar och det som kommer ut ur deras munnar är ovidkommande när resten säger något annat. Ibland önskar jag tillbaka det där naiva, lyckliga omedvetandet jag hade som yngre. Så att jag slapp se de det. Se tävlingen.

Lagoma doser

2010-05-10T08:56:00.001+02:00

Hela helgen sprang förbi med massa god mat till mig och Glenn på fredagen och lite prat om hur vi ska lägga upp och fördela vardagsslitet. Men det blev ett kort prat, det känns som att vi är ganska överens. Inga protester från nåt håll bara ett nästan utopiskt samförstånd. Kan det verkligen lösa sig så smidigt allt vi går igenom nu för tiden? Lördagen blev desto tristare med iskalla vindar och sina rengtunga moln. Våra planer på att hitta på nåt hela familjen, kanske bara gå ut och låta Folke påta i sanden medan vi drack kaffe i solen, lades ner. I stället fick han leka inne och jag satsade på träning. Jympa station i Hornstull, nästan som boot camp. Igår blev det häng med andra som fått bebbar men börjat jobba tidigt som jag och som känner befrielsen och lyckan i att få lagoma doser av både familj och eget liv.

Jag minns inte när jag bara vilade sist

2010-05-07T08:43:00.009+02:00

Eftersom jag de senaste dagarna varit ovanligt labil utan till synes märkbar anledning, det vill säga gråtit flera gånger, varit stressad och irriterad samt haft lite allmän ångest och profylaxandats på tunnelbanan, skrev jag ner hur mina dagar och veckor ser ut nuförtiden. Efter det förstod jag mer varför jag börjar känna mig utbränd. Så här ser det ut:
*Ca 05.30 Upp med Folke. Jag vill göra morgnarna till vår lilla mysstund eftersom vi inte ses under hela dagen, och låter Glenn sova eftersom han haft Folke på natten. På morgnarna är Folke tokglad och högljudd och vill krypa runt och slita i allt. Samtidigt som jag har honom försöker jag hinna med det som ingår i mitt jobb, dvs läsa morgontidningen, lyssna på Ekot och se Rapport morgon. Samtidigt ska jag hinna klä mig och sminka mig. Jag tror att den här starten på dagen är orsaken till att jag vaknar med en känsla av stress och att jag den senaste veckan fått huvudvärk redan på morgonen.
*Förmiddagen: Det är fullt ös redan från morgonen. Jag ska ha koll på nyhetsläget och snabbt fatta beslut om vad som är viktigt just nu, samt komma igång med research.
*Lunch: På lunchen tränar jag, eftersom jag just nu är för trött för att träna på kvällarna just nu. För att hinna träna måste jag duscha snabbt och kasta på mig kläderna och snabbt äta en skrivbordslunch medan jag jobbar. Ibland tränar jag inte och då är det lite lugnare.
*Eftermiddag: Arbetstempot har nu sin peak, då jag ska hinna klart med dagens ämnen. Allt ska struktureras och slutföras och lämnas över till programledaren eller reportern.
*Vid arbetsdagens slut: Jag stressar hem och kastar mig över Folke som jag saknat så. Det är inte en minut lugnt då jag ska hinna få i mig mat eftersom jag är jättehungrig, han ska få välling och borsta tänder och pyjamas. När han slutligen kommer i säng är jag helt slut. Men ibland orkar jag ändå plocka undan Folkes leksaker och städa i ordning lite. Sen tar jag bort smink, borstar tänderna och stupar i säng.
*Helg: Stiga upp och vara med Folke på lördagen, få sovmorgon och vara med Folke på söndagen. Inte för att det är nåt fel med att vara med Folke. :)
Summa: Jag håller igång i högt tempo mellan kl 05-06 fram till 19.30. Det innebär att mina dagar är mellan 13 1/2 till 14 1/2 timmar långa. Jag minns inte när jag bara vilade sist. Bara vilade.

Natur, mys eller stad, puls.

2010-05-03T08:18:00.004+02:00

Jag höll en två veckors bebis igår. Hon vägde som några mjölkpaket till skillnad från Folkes snart tio kilo. Hur kan det vara fysiskt möjligt att bli så mycket människa på ETT ÅR? Igår var en fantastisk dag. Jag hälsade på gamla vänner i ett litet radhusområde. De är så genuina, enkla, underbara. Varje vår längtar jag till det där lilla radhusområdet - det känns så tryggt och varmt. Sedan varje höst och vinter ångrar jag mig och tycker att det bekvämaste som finns är att ha tjugo minuter till jobbet, vara omringad av tre Friskis & Svettis, ha alla caféer, restaruanger och många vänner nära inpå. Men ändå! Jag slits mellan dessa två ytterligheter. Natur, mys och stad, puls.

Smaskigt tidsfördriv

2010-05-02T21:03:00.000+02:00

Jag grottar alltid ner mig i det här!

Ny energi

2010-05-02T11:17:00.005+02:00

I tosdags var jag bjuden till Vanessa på middag. Någonstans ville jag åka dit men det kändes nästintill fysiskt omöjligt. Efter tre veckors sjukdom i hela familjen och frånvaron av sömn kände jag att det inte under några omständigheter var möjligt att bege sig in i duschen, göra sig i ordning och åka dit. Jag låste in mig på toaletten och ringde Anna. När jag hade lagt på började jag storböla. En sån enkel sak blev ett oöverstigligt problem. Glenn knackade på och bad att få komma in. Han sa åt mig att åka på den där middagen och sova över hos en kompis för att få en natts sömn. Även fast han var lika slut som jag. Gråten var förlösande. Jag tog en lång dusch. Åkte iväg till slut. Vanessa bjöd på skaldjursrisotto, en av mina favoriträtter. Och även om jag inte var roligt sällskap utan mest satt och stirrade var det ändå skönt att se något annat än redaktionen eller de fyra väggarna där hemma. Vi åkte till och med till Strand för en öl. Men vid halvtolv åkte vi hem till Anna. Jag sov i fem timmar, utan att behöva vakna en enda gång. En sån ynka liten sak ger mig ny energi! Nu ska Glenn få tillbakakaka. Igår lagade jag trerättersmiddag: tunnbrödsrullader med gubbröra och öl till förrätt, citron- och fetaostlax i ugn med limecremefraish-sås och nypotatis och vitt vin. Hemgjord choklad- och hallonmousse. Idag tar jag med mig Folke till gamla vänner Jordbro, Glenn ska få sova hela dagen!

Bye bye mullbrutta

2010-05-01T23:13:00.009+02:00

I hela min ungdom gick jag omkring och var lurad. Ja faktum är att jag ända fram till 25-årsåldern gick och gnällde över att "alla andra" har bra gener och slipper tänka på vad de stoppar i sig, medan jag bara behöver titta på en sketen karra för att fetta till mig. Livet var orättvist och jag var en av dem som fick stå ut med att välja bort allt som smakade fett och sött, samt lära mig att leva med bredare lår, halvmulliga överarmar och små handtag över jeanskanten. Nåt som en del inte bryr sig om, som är vackert på många andra, men som jag aldrig riktigt trivts med.
Det här var innan jag upptäckte att väldigt få människor är naturligt "smala". Jag upptäckte att majoriteten av de som såg smala eller normalviktiga ut faktiskt verkligen kämpade för det. Vardagsmotionerade eller cyklade till jobbet, spinnade, joggade, gymmade, gympade, powerwalkade, dansade eller friidrottade eller vad som helst. Hur som helst - de fick inte den där kroppen gratis. Själv rörde jag inte ett finger förrän i vuxen ålder. Jag rökte hellre några cigg, läste böcker och lyssnade på musik. Jag tyckte att sportbrudarna i klassen var de mest ointressanta.
Ännu en aha-upplevelse kom till mig så sent som för några månader sedan när jag började träna nere i gymmet i källaren på mitt jobb. Jag såg mig förvånat omkring. Halva företaget (de som ser så irriterande fit, unga och fräääscha ut) var där. Medan vi andra suttit och ätit lunchbuffé efter lunchbuffé visade det sig att de här människorna svettats bland sina maskiner och på sina spinningcyklar för att käka en snabb skrivbordssallad efteråt. Nu är jag där och svettas med dem. Varannan dag. Jag sliter! Det är mina armar ni ser på bilden - och jag förtjänar dem faktiskt!

Att producera barn

2010-04-26T21:27:00.001+02:00

Hahaha! Hon är rolig. Jag asgarvade rakt ut.
"Hur många olika sorters näsor kan jag producera? Det är insane att jag bygger upp hjärtan, ögon, tarmar, bukspottskörtlar och näsor innuti mig. Andra månniskor bara växer fram i mig. Och jag gör dem! Det är jag som gör deras hud, deras hår. Ok, fassan är med och lämnar en genetisk kod eller nåt, men själva byggmaterialet är det enbart jag som står för. Alla de där hamburgarna och glassarna som jag hällde i mig, för det var ungefär så. Jag mixade dem i mixer typ och hällde, hällde, hällde i mig dem under graviditeten. Sen blev de öron och fingrar. I buildt these body's of coke n' fries."

Att vakna upp livrädd

2010-04-25T20:33:00.004+02:00

Det började med en rejäl kaskadspya rakt upp och ner bara så där. Det var i onsdags. Efter det har vi hunnit torka upp kanske 50, använt upp alla sängkläder, varenda liten handduk, alla hans kläder och moppat och skurat och tvättat och vyshat och vankat av och an med honom i famnen och bytt tusen blöjor, tvättat och badat honom, smörjt, smekt, gjort allt för att få ett litet leende. Var femte minut i jag vet inte hur många timmar försökte vi ge honom en tesked vätskeersättning i taget, men allt kom upp. Jag har svårt att beskriva maktlösheten, allt är som i en dimma. När man inte sovit själv och måste ta tiden och försöka få i honom. Kämpandet.
När vi vaknade i går morse efter några ynka timmars sömn, kanske tre, blev jag verkligen livrädd. Lilla Folke, blek som ett spöke, lealös och apatisk med ögon som försvann in i sina små hålor. Han orkade inte ens hålla den lilla kroppen upprätt, utan föll ihop som en liten vante. Tänk er rädslan! Mitt hjärta dunkade hårda djupa slag.
Vi uppsökte akuten som som tur är ligger väldigt nära. Det slutade med en kanyl i armen och dropp. Sjuksköterskan hade svårt att hitta en ven då Folke fortfarande har allt babyhull kvar som ni kan se på bilden. Det gick bra till slut och han fick fem timmars dropp, en halvliter. Han sov hela dagen och hela natten.
Jag satt där vi sjukhussängen och iakttog honom i timmar, oförmögen att vila själv. Jag tänkte på hur det måste vara för föräldrar med allvarligt sjuka barn. Det här var en för all del allvarlig, men ändå övergående magsjuka. Vi skulle få honom tillbaka, se hans glada ögon igen och se honom leka och skratta snart.

Folkes Exorcistfasoner

2010-04-24T23:43:00.006+02:00

Alltså hörni. Jag var tillbaka, ska vi säga en dag? Sen fick Glenn migrän. Och Folke magsjuka á la Excorcisten. SÖS-akuten, dropp och hela faderuttan. Hemma nu. Mer om detta i morgon! God natt.

Tillbaka

2010-04-19T09:01:00.008+02:00

Jag har varit bortkopplad, frånvarande, inhöljd i dimma. Febrig, kladdig, bedjande, orolig, varm, kall, frusen, snorig, slemmig, hostig, galen, overklig. Drömde svarta drömmar och fina drömmar och bara allmänt konstiga. Om indiska restauranger med underjordiska gångar där jag gick vilse och såg exotiska djur som bara väntade på att slaktas för att skickas upp i stycken och ätas upp av människor. Det var dofter, ånga och cayenne. Vid ett tillfälle stod jag blixt stilla, med skyhög puls och dödsångest då en tiger greppat min skalle med sin sabeltandade käft. Jag väntade på dödsögonblicket när han skulle knäcka till med sina enorma käkar - men han släppte mig och svansade iväg som om inget hänt.
Jag feberyrade om min barndoms tapeter, de gammelrosa storblommiga. Jag var yrade alltid om de där tapeterna när jag var liten och sjuk. "Mamma, de snurrar. De slingrar sig mot mig" Jag minns att jag var skräckslagen av de där blommorna. Till slut revs de ner och ersattes av de något mindre utmärkande vita strukturtapeterna med turkosa stänk och, på eget initiativ, tillagt glitter.
Det är så skönt att vakna till liv igen. Slog upp ögonen i morse. Urlakad. Tom, stilla. Bara så ingenting. Nu skiner solen, jag ser strålarna på nytt. Fyll mig!

I don't have the ork!

2010-04-17T08:59:00.001+02:00

Har stannat hemma från jobbet sen i onsdags, blev sjuk i tidags kväll. Men jag har uppenbarligen inte tagit det tillräckligt lugnt. Har antagligen lekt för mycket med Folke. Nu har jag feber igen!

Det drar och sliter och jag saknar

2010-04-14T20:59:00.037+02:00

Jag kan sakna mammaledigheten. Hela dagar med Folke och djupdyket ner i den lilla världen. Där det största problemet är vad man ska åka på för utflykt för att inte blir uttråkad eller vad man ska orka laga för mat till sig själv när man tillfredsställt barnets behov och kommer att tänka på sig själv för en stund.
Det här att iaktta sitt barn i timmar, det är något magiskt över det. Det bara händer. Man knyter an, som en urkraft. Starka kärleksband som man bara vet aldrig någonsin kommer att knytas upp. Djup kärlek för alltid.
Jag saknar Elisabeth som jag träffade på BB, den person jag haft lyckan att lära känna på djupet på väldigt kort tid. Gud så jag saknar henne - och hennes son som endast är en dag äldre än min son. Hon är fantastisk och jag är så tacksam över att vi hade turen att mötas där, nyförlösta, i bleka särkar, med varsitt nyfött barn och tusen känslor i kroppen.
Vi möttes när vi var som mest sårbara. Och båda våra barn fick kolik, jag hade aldrig klarat det utan henne. Jag är så tacksam för alla skratt vi fick och för alla fina stunder när vi umgicks hela dagarna. Lekte i parker och drack kaffe för att hålla oss vakna och skrattade med svedda ögon och triljoners trötthetsrynkor. Vi skickade tusen sms. Vi pratade om våra nya jag - mammorna. Det var så ogreppbart vissa dagar och andra helt naturligt. Och sommaren övergick till vinter och vi tog långa kalla barnvagspromenader i meterdjup snö. Vi band sjalar, kämpade med amningen i timmar, tröstade de tröstlösa och kånkade mat och försökte få allt att gå ihop. Bråkade med våra sambos, tröttnade på oss själva och stöttade varandra. Men framför allt: Vi delade varsitt trauma och efter koliktiden - varsitt mirakel. Det är så häftigt att tänka tillbaka och att tänka på vilka överraskningar livet kan ge en. Hur kom det sig att vi träffades just där, just då i den stunden? Som att världen förstått att vi behövde varandra. Vi är så olika men har ändå så mycket gemensamt. Från närliggande städer, liknande erfarenheter, snarlika relationer, samma värderingar - och ändå överraskar hon mig med smarta reflektioner och tankar om det vardagliga som hon berättar, som jag fått förtroendet att dela. Och som får mig att tycka om den flickan så mycket. Det känns det här, även om jag vet att hon finns kvar.
Jag saknar att följa Folkes utveckling. Nu kommer jag hem och får höra att de börjat jaga varandra och att Folke kiknar av skratt och hakar på när Glenn byter varv. Och att han kommer fram och vill kramas oftare. Att han förstår allt mer och tränat på nya ljud och sagt hej. Att han har ett favoritskåp i köket som han alltid vill skrota i. Att han kröp fram och lekte med en annan pojke i parken.
Jag märker att jag mår så bra av att jobba. Det gör nog mer för mig än att vara mamma på heltid, att få pyssla med det jag är intresserad av. Men kärleken till barnet sliter i mig.

Lyxdag i sjuksängen

2010-04-13T06:23:00.008+02:00

Idag har jag blivit uppassad och serverad bananfunghi till lunch - bananplättar från Cap Verde. Lätt bland det godaste jag ätit, godare än den godaste efterrätt! Jag förstår inte hur det kunde vara så gott! Men så berättade han att det innehåller kanel och en hel klase bananer, runt åtta stycken. Fem kilo druvsocker alltså. Till middag lagade han timjanjärpar och kubanskt Rice n'beans - ris kokat i cocosmjölk med bönor i. Min man börjar arta sig i köket, rätt rejält också. Men anledningen till min lättma och hans slit med ett snorigt barn och hushållssysslor är min hälsostatus just nu.
Första dagen på nya redaktionen inföll i måndags. Det var en stor lucka i morgonsändningen och redaktören frågade om vi hade några idéer på uppslag. Jag slängde ur mig något halvgenomtänkt och hann just tänka att jag kanske gjort bort mig innan de nappade på idén. Kul! Men jag fick kasta mig in i jobbet och fullfölja min idé, trots att jag inte kunde ett skit om rutinerna. Det blev en rivstart, och ingen soft sådan. Jag gick och spinnade på kvällen och tog i extra hårt eftersom jag inte tränat nåt i helgen. Sen fortsatte det vansinniga jobbtempot igår. Samtidigt som Folke är förkyld och vaknade ett par gånger i timmen hela nätterna vilket innebär grav sömnbrist.
Igår kom straffet. Feberfrossa och halsont. I natt har jag svettats som en gris, ändå är jag puckad nog att tänka att jag borde gå och jobba. Glenn hindrade mig och undrade vem jag skulle göra det för? För vems skull? Ja det kan man fråga sig.

Tack

2010-04-11T19:49:00.007+02:00

Jag älskar honom mest i hela världen! Just nu hör jag hur han rakar sig där inne i badrummet. Jag tänker att jag är lyckligt lottad, att vi kämpat oss igenom en jobbig bebistid. Idag när jag var ute med Folke i parken fick jag ett sms av honom. "Då kan ni komma hem och äta mat". Jag som just satt och tänkte på vad jag skulle handla och skrev en mental lista medan Folke petade i sanden. Blev lättad av att slippa. När jag kom hem var hela lägenheten städad, golven moppade och maten stod på bordet. Jag sa tack för maten men inte för städningen. Tack är ett dumt ord i sammanhanget. Han tackar inte mig när jag städar, varför skulle han? Och han städar inte för min skull och han hjälper inte mig att städa. Han städar. Precis som jag. Och jag blev glad. Han med som det verkar.

Masque, Bomben och salongsberusad på Salongen

2010-04-11T19:14:00.006+02:00

Det är katastrof det här, att jag inte bloggat på så många dagar. Men jag har haft så mycket för mig. Idag är jag bara bakis. Jag och Anna pratade i timmar på Tranan. Efter det gick vi till klubb BOMBEN på F12 Salongen. Jag hade så sjukt kul! Massor av folk jag kände och riktigt bra musik. Ida var där med Emma och Kina, fantastiska damer det där. Flickorna ni ser ovan spelade: Masquer. Jag älskart!

Sleep like an angel on a heavenly bed

2010-04-06T06:22:00.004+02:00

Jag gjorde något drastiskt åt saken igår. Jag gillar inte det här att ligga och tycka synd om mig själv utan orsak. Självömkan är sjukt osexigt och har sin funktion i liten dos. Men efter ett dygn, någon kväll eller max några dagar är det fasenimig dags att ta tag i saken. Jag tog tag i de fördragna gardinerna och drog dem åt sidan i ett ryck. Gick ut och berättade för min karl att han är den bästa som finns och gick in i duschen. Efter det frågade jag om han skulle gilla att vara helt själv i kväll när Folke lagt sig (det gäller att lägga upp det på ett smart sätt). Han drog en lättnadens suck, illa dold och sa "nja, inte för min skull". Sen log han. Jag vet att han uppskattar ensamhet. Jag packade väskan och begav mig till Sofia i Nacka. As always.
I natt har jag sovit så gott, så bra och djupt att jag inte minns när det senast hände. Jag vaknade i Sofias duntäcken efter en natt utan ett enda uppvaknande, utan en dröm.
Nu sitter jag här med en kopp te och tittar ut på träden med en skön filt. Jag känner mig som omsluten av en varm hand. Sömn är så läkande.

Endorfinbrist

2010-04-05T15:34:00.016+02:00

Idag är en sån där dag då jag undrar om jag bränner av varenda liten endorfin när jag är glad - med tanke på hur låg jag känner mig nu. Jag har varit så lycklig den senaste veckan. Haft vänner på besök, blivit firad och känt att jag trivs så otroligt bra på jobbet. Igår var en fantastisk vårdag. Jag och Folke ute i solen och parken. Glenn hemma lagandes mat, världens bästa lilla familj. Idag orkar jag ingenting, jag ser allt i svart. Jag stänger in mig i sovrummet. Huvudvärken dunkar. Jag är sur och negativ. Folke är grinig och trött och jag orkar inte med honom. Det är den värsta känslan, när man känner att man inte orkar med sitt eget barn.
Nu ligger jag här i mörkret med fördragna gardiner. Det snöar utanför och jag är frusen och låg. Jag lyssnar till min sambo som busar bort Folkes gnäll. Just nu badar han honoom, jag hör plask och Folkes gråt har bytts ut till skratt. Han är världens bästa, min man. Tar vid där jag slutar, när jag inte orkar mer. Jag jobbar på endorfinlagret här så länge!

Påsklycka?

2010-04-05T09:47:00.014+02:00

Jag inbillar mig att alla är sådär fasligt lyckliga nu i påsk. Att de sitter tillsammans i timmar, och att de sover över och vaknar med den härligaste samhörighetskänslan. Att de skrattar över färgglad påskmat och att gula dukar lyser och påskriset doftar vår med sina björkknoppar och fjädrar. Att de tassar upp om morgonen på knarriga trägolv och känner doften av perkulatorkaffe. De är många och de vuxna slåss om uppmärksamhet av de söta barnen med de stora ögonen. En farfarsmor skär ägghalvor och har triljoners skrattrynkor, en farfarfar sitter i sin stora slitna sammetsfotölj och luktar pipa. Senare på kvällen ska han läsa högt ur kvällstidningen och sucka åt något politiskt. Men först ska mor och dotter ta en uppfriskande promenad och få röda kinder. De ska prata om viktiga saker och minnen, och om sommaren som kommer. Pappan ska påta ute i trädgården, räfsa de första höstlöven som tittat fram nu när snön äntligen smält, och han ska ropa ett högt hej när de äntligen är tillbaka.
-Jag trodde ni gått vilse! skriker han och skrattar och fortsätter det han höll på med.
-Nej då, vi tog bara en extra lång promenad runt sjön.
De är varma av motionen och snurrar av de långa stickade halsdukarna som de kanske använder för sista gången i år. De springer in och dricker iskall rödvinbärssaft som någon faster kokade och frös in förra hösten. Barnen kommer springande och sliter i deras händer och vill dra med dem till barnrummet så att de kan läsa saga en stund. På tv går något korsordsprogram och i köket surrar P1 lågt i bakgrunden med nåt program som ger ro i bröstet. Det är ett myller av familj och släkt och ingen har någonsin känt ensamhet.

Dejt på jamaikanen

2010-04-03T19:24:00.005+02:00

Vi gick på dejt igår för första gången sen augusti. Det är helt sjukt att vi inte hittat på något tillsammans, bara vi, sen dess. Hela vintern gick utan ett enda restaurangbesök, en enda barnfri kväll ihop. Jag antar att vi glömde bort varandra där mellan blöjbyten, sömlösa nätter och stora svackor. Jag känner mig pånyttfödd, nyförälskad. Vi satt mitt emot varandra på Back A Yard på Folkkungagatan och drack stora ölar och pratade och skrattade. Jag åt en helt fantastisk Cyrru goat-gryta med ris, bönor och friterade dumplings.
Min kille är en av mina bästa vänner. Jag märker det inte till vardags. Varje gång vi hittar på något utöver det vanliga påminns jag om hur kul vi har det tillsammans. Proppmätta tog vi en promenad runt söder och avslutade med att snubbla in på Koh pan gang då en kompis skulle spela skivor. Men han var inte där och vi gick snabbt därifrån. Det kändes som att alla tråkmånsar som åker till Phuket i januari var där, och att de tyckte att det var high life och lite exotiskt. Jag till och med hörde en av dem skrika "Det är ju preciiiiiiiiiiiiis som i Thailand!". Suck. Jag köpte lösgodis på seveneleven, sen tillbringade vi kvällen med rött vin i varandras famnar.

Vårkänslan som nästan går mig förbi

2010-03-30T19:48:00.005+02:00

Med jobbtankar surrande i skallen är jag helt omedveten om den vår som stundar. Steget från tvhuset där jag sitter vid mitt skrivbord under lysrören, ut till verklighetens friska kvällsljus, kändes oändligt i kväll.
Sextio förtvivlade personer har hört av sig till mig igår och idag, efter en efterlysning på människor som drabbats av regeringens nya politik. Ibland när jag lyssnar till människors livsöden får jag en klump halsen. Andra gånger är jag helt oberörd. Vissa lyssnar jag till medan jag vrider mig i obehag. När rättshaverister försöker stjäla min tid lägger jag alltid på luren med en känsla av att vara totalt dränerad på energi. Ibland är frustrerad över att jag inte kan hjälpa dem. Ibland är jag bara ledsen.
I mina egna tankar på morgondagens reportage noterade jag inte ens kvällssolen. Inte förrän jag vek av runt hörnet på min gata. Jag såg parken och träden som vilade i behaglig varm kvällssol. Nu förstod jag varför alla var så glada på vägen hem. Han höll upp dörren. Han lät mig sätta mig fastän han var på väg, hon log mot mig när vi skulle slänga något samtidigt i papperskorgen i tunnelbanan, han lät mig gå före i kön hos Skomakaren. De bjöd på drickat till hämtpastan på italienaren. Så klart!

Tårtsvull och på tiden provanställd

2010-03-29T21:18:00.020+02:00

Igår var det fullt hus på våra femtio kvadratmeter. Jag såg firandet av min födelsedag som ett tillfälle att träffa alla vänner som jag försummat eller de som inte fick plats i babybubblan. Det var underbart att ha dem här! Jag bjöd på mousserande vin, banan- och hasselnötskaka, min systers frysta citroncheesecake, köpta dammsugare och mina frukttårtor och syltkakor. Idag spinnade jag som en galning efter det intensiva svullandet.
---
Jag bakar alltmer. Min vänner har märkt det, jag fick bland annat ett fantastiskt vackert trevånings kakfat i glas. Jag fick även en piffig klarblå tröja, blommor, hemgjorda praliner, en påskhare, Rosewater handkräm (den förgyller min dag, kan rekommendera den om du vill känna ljuvlig rosdoft och drömma dig bort på jobbet), en Cliniquetvål, färgsprakande sängkläder och godsaker från Petit France. Bortskämd är jag! Tack.
---
Jag trivs så jävla bra på jobbet! Och nu blir jag för första gången i mitt liv provanställd. Efter åtta år som frilansande reporter och redaktör som endast hoppat runt på projekt och vikariat är det väl verkligen på sin plats. Heja!

Journalistblubbblubblubb

2010-03-27T21:04:00.002+01:00

Om ni undrar vad jag håller på med, varför jag inte skriver lika frekvent, är det för att det mesta som rör sig i marlahjärnan för tillfället - är jobb. Hur kul är det att läsa om? Snäppet tråkigare än att läsa om Folke till och med, antar jag.

14årig flicka våldtogs - våldtäktsmannen hyllades

2010-03-25T15:41:00.009+01:00

Om ni missade Uppdrag granskning igår kväll - SE PROGRAMMET! Det var det vidrigaste jag sett och ett otroligt viktigt reportage. Jag hade ren ångest efteråt. Jag ryser av tanken på det lilla samhället. Och glöm inte - det kan hända var som helst om vi inte alltid och oavbrutet försöker tänka ett steg längre när vi hör ett rykte. Se Uppdrag granskning här.

Jag älskart!

2010-03-23T20:20:00.001+01:00

Oh happy days!

2010-03-21T15:06:00.002+01:00

Någon snodde min lila 50-talsbaddräkt! (10 piskrapp är straffet för det.) Ja, och sen sprack mina nya Hopebrallor i sömmen i grenen med ett högt "RITSCH!" på offentlig plats. Samtidigt som min nacke gick i lås. Nu ligger jag här raklång, orörlig med ett stelt (något bittert) ansiktsuttryck och undrar vad för ont jag gjort denna världen? Frossat i sömn i natt kanske? 11 timmars knockout har inte inträffat många gånger i mitt liv.

Läbbigt att de fanns kvar

2010-03-20T20:00:00.005+01:00

Jag har successivt och bestämt raderat alla mina statusar på facebook. Kan skriva en rad emellanåt men vill inte att de ska finnas kvar. För att kolla om de trots det gick att leta upp, lade jag till en app som heter "Det hade jag på hjärtat på facebook". Och så klart. Där var dem! Lite roligt var det att läsa då jag var gravid och hur jag facebookade när vattnet hade gått. Från mig till er, nedifrån och upp:

2010-02-10 Min son lärde sig krypa idag!
2009-11-30 Mina favoritmänniskor just idag: Elisabeth och Karl.
2009-11-30 Har två kompisar som letar lägenhet. Ettor och tvåor intressanta!
2009-11-28 Filmfestivalens prisutdelning med Caroline på Le Bon Palais!
2009-11-27 Ensam. Tystnad. Bok - ljuvligt.
2009-11-26 Mat på Kåken med två underbara; Anna och Vanessa!
2009-11-07 marlas ben och Dietrichs ben - inte riktigt samma sak.
2009-09-07 Har sett den mest sinnessjuka, roligaste och bästa teaterpjäsen på länge. Gå och se Natt med Gäster!
2009-08-19 Vila i frid Patrik
2009-08-03 Folke = min livsbonus.
2009-07-30 hurra för min familj!
2009-06-09 älskar alla mina vänner. Tack för alla grattis, blommor och framför allt alla fina ord. Vad vore jag utan er?
2009-05-23 Nu finns bilder på min son
2009-05-21 Alltså, att vakna, se och lukta på honom - det här är den största lyckan.
2009-05-20 Nu har vi en liten Folke! Fyra timmar tog det, jag är grym på att föda barn. :) Han är jordens sötaste!
2009-05-19 Nu har det börjat! Wish me luck!
2009-05-06 Kollar UG på svt1
2009-05-06 är väldigt horisontal för tillfället
2009-05-05 Är alla på tv-festen utom jag?
2009-05-01 Brasan just slocknat, stjärtklart och tyst utanför och ro och atmosfär i sekelskiftethuset. Inte konstigt att man mår så bra på landet
2009-04-17 Såg Bagdad Café igen, efter så många år. Älskar den!
2009-04-17 Som höggravid får man till och med rabatt på Myrorna!
2009-04-07 Det gick ju... Sådär.
2009-04-07 Någon vänlig själ som kan tänka sig att ge en stackars höggravid kvinna korsryggsmassage?
2009-04-02 Ur bloggen bloggen ”Stuff White People Like”: "att skuldbelägga den som inte går ut i det fina vädret". Haha! http://stuffwhitepeoplelike.com/full-list-of-stuff-white-people-like/
2009-04-02 Känner ni igen Mattemus på krogen nära mig? http://www.pastan.nu/ataute/prisvart-och-omsorgsfullt-pa-nem-nem-quan-1.835301
2009-03-31 perkulatorkaffe, sol, ledig.
2009-03-28 är lycklig
2009-03-27 Har växtvärk i magen
2009-03-05 störd? http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2550151.svd
2009-03-02 stör ihjäl sig på diplomaterna
2009-03-02 bakar
2009-02-27 mår oförskämt bra
2009-02-16 Idag var första gången någon reste sig upp för mig på tunnelbanan. En utländsk kvinna. Sen bölade jag lite i smyg medan jag läste metro för att det var så fint.
2009-02-16 Idag var första gången någon reste sig upp för mig på tunnelbanan. En utländsk kvinna. Sen bölade jag lite i smyg medan jag ölä för det var så fint.
2009-02-15 jobb
2009-02-12 Alltså, det här är sjukt: http://www.tallinksilja.com/sv/cruises/special/spirutalCruise.htm
2009-02-11 Fast mest älskar jag Thåströms nya ""Krlek är för dom
2009-02-07 , Sofia och millish på ferre i Västerhaninge
2009-02-04 har webbshoppat Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och Carl-Johan Vallgrens "Kunzelmann & kunzelmann"
2009-02-03 nån som har en liten lägenhet i centrala Sthlm att hyra ut till en vän till mig?
2009-02-02 is risig
2009-01-28 Har en grymt duktigt AD-kompis som jobbat med både tidning och webb, Pause, Café, Swedish Match mm, söker nu design el webbjobb! Nån som vet nåt?
2009-01-25 lagade kronärtskocksoppa, skaldjurslasagne och ostar och vaniljglass med varma hjortron
2009-01-22 har knappt sovit nåt i natt. Bajsigt.
2009-01-13 tänker gravad lax och Montgras merlotvin och blåmögelost. Bara tänker alltså.
2009-01-12 har en liten minidjävul på ena axeln som bara ropar "mat, mat, mat, mat, mat, mat, mat"
2009-01-10 is fat
2009-01-09 Är helt fjantgråtig idag. Bölade av att titta på reality med en söt gubbe som brutit lårbenshalsen.
2009-01-04 Allvarligt. En Skånelänga med sju rum inte så långt ifrån havet kostar ca 3 miljoner kronor. Österlen here I come! Men vad ska man jobba med?
2008-12-22 fick just en full papperskasse med bakgrejor som var över från Leila bakar. Nu jävlar ska mjölet yra!
2008-12-22 har varit förvånansvärt effektiv och handlat klart alla julklappar i tid och noterar även att det finns pengar kvar på kontot. Betyder det att jag är vuxen nu?
2008-12-21 is lagerrensning hos Modernista!
2008-12-17 är genuint jävla lycklig!
2008-12-15 Otippad duett: http://www.youtube.com/watch?v=My5Bzf0PQhc
2008-12-12 is fisk på Den gamle och havet med millish och Paula i kväll
2008-12-11 firade Zitabiografen 15 år, såg The Sweptaways och fantastiska First Aid Kit och doppade marshmallows och frukt i chokladfontänen
2008-12-11 söker en projektledarass eller tv-praktikant till "Sjukhuset" på TV3 i januari. Vet ni någon?
2008-12-11 söker inslagsproducent och fotograf till matlagningsprogram i januari.
2008-12-10 impulsshoppade extremt onödigt smink för 700. Lämna tillbaka?
2008-12-09 älskar deezer.com när jag jobbar!
2008-12-02 är så jäkla glad idag!
2008-11-29 vinterkräksjukan? http://www.youtube.com/watch?v=wxWmFLmj7MA&feature=related
2008-11-28 http://playrapport.se/#/video/1328555
2008-11-27 någon som känner någon som befinner sig i Bombay?
2008-11-27 har ringt Bombay hela dagen och försökt få tag på svenskar som sett nåt
2008-11-26 tycker att saker känns lite roligare. Fast bara lite.
2008-11-25 Känns inte saker väldigt mycket extra tråkiga just nu?
2008-11-22 is TANTSNARK!
2008-11-22 is tips: Ostbutiken Gamla Amsterdam på Östgötagatan är helt underbar! Gå och handla!
2008-11-19 ni måste kolla på Uppdrag granskning i kväll, fruktansvärd historia! Kl 20.00 SVT1
2008-11-18 förstår inte hur jag orkade gå ut så mycke förr i tiden
2008-11-18 det är så skönt att ligga på soffan medan Han lagar mat
2008-11-17 vill ha filmtips
2008-11-15 nu äre middag hos Arvid. Stora förväntningar på en sådan gourméman!
2008-11-14 hahahaha! Det här hände i somras, jag skrattar fortfarande! http://www.youtube.com/watch?v=nEKf_5KbE4k
2008-11-14 is 0330. Igen
2008-11-13 is faktiskt helt okej pigg igen! Vill ha helg nu. Stort lyx för jag är bortbjuden på middag både fre å lör!
2008-11-13 My god, nu är jag nästan död. Hem och sova....
2008-11-13 Det här med att börja jobbet 03.30 är rätt sugigt
2008-11-12 is new age. Närå.
2008-11-10 Det här är ju sjukt! http://playrapport.se/video/1306629#/video/1306732
2008-11-06 bakar kärnmjölkskaka. Uråldrigt släktrecept, smakar gudomligt
2008-11-05 http://www.youtube.com/watch?v=1kwjDLHX92w
2008-11-04 is huvudvärk, illamående och tröttma. Det blir nog ingen tv-fest för mig i kväll!
2008-11-02 http://www.youtube.com/watch?v=crxsXWYWvN8
2008-10-31 is gotta love tantlivet
2008-10-31 svennar sig
2008-10-31 gjorde en riktigt kass intervju idag. Damn it!
2008-10-30 stressklipper!
2008-10-29 är ledig och det är sol!!
2008-10-28 is http://playrapport.se/#/video/1292907
2008-10-24 is såg "Låt den rätte komma in" i regi av Tomas Alfredsson. Gå och se!
2008-10-23 mobilen fixad, skicka sms alla nummer borta
2008-10-21 s mobil dog helt oförklarigt i morse, går ej att nås!
2008-10-16 is fruktansvärt uttråkad
2008-10-13 springvicka
2008-10-12 undrar vad den där känslan av att man vill flytta ut i en stuga i skogen innebär?
2008-10-09 http://media.svt.se/play/playprima/
2008-10-09 bästa avslutet på höstsemestern och i morgon jobb!
2008-10-09 råkade somna klockan åtta på kvällen och vaknade sex. Just like a baby
2008-10-08 tillbaka!
2008-10-02 nu åker jag och Camilla till Paris, hej då!
2008-09-27 vietnamesrestaurangen vid mig är grym!
2008-09-24 kyrkoståupp: http://www.youtube.com/watch?v=XRraxJutMWg
2008-09-18 älskar Ternheims nya låt: http://www.youtube.com/watch?v=VwgdFMnkAKE&eurl=http://www.annaternheim.com/
2008-09-15 Åh ljuva ledighet!!
2008-09-15 först träna sen Louie Louie och efter det Cafe Edenborg
2008-09-15 läser Hemligheten
2008-09-15 is vänder på dygnet lite granna
2008-09-13 ute och röjer med yrvädret
2008-09-13 tänker bli expert på nyttigt matbröd och bakar så mjölet yr. Graham, kruskakli, linfrö, morötter, dinkel och rågkross is the shit!
2008-09-12 lagar indiskt och bakar naanbröd
2008-09-12 ledighetslyxar
2008-09-12 är entledigad
2008-09-12 lyxar
2008-09-10 http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1241381
2008-09-09 filar på programidé
2008-09-09 gillar min nya mobilkamera
2008-09-09 är stolt över att Uppdrag granskning tog hem Kristallen i år!
2008-09-08 shoppat Carin Westerklänning och snart Kristallen med Tove!
2008-09-08 is Kristallen
2008-09-08 Sophie Zelmani borde bara sjunga fint: http://blogg.svt.se/psl/2008/09/04/minnen-med-sophie-zelmani/
2008-09-07 Båt och Hasselö
2008-09-06 is ute på en ö i skärgården med Karl, Henrik, Lenne, Michael och Camilla
2008-09-06 is havet med Karl, Henrik, Lenne, Michael och Camilla
2008-09-04 Mitt liv i löpsedlar: 2 år, kröp under golv, BET SLÄKTINGAR i benen, stort KÖTTSÅR på KUSIN
2008-09-04 3 år; kliade OKÄNDA MÄN i skägget. Mamman hittade henne i knät på FRÄMLINGAR.
2008-09-04 10 år; Sålde ALLA SINA LEKSAKER till OKÄNDA BARN. Mamman RASADE utdelade STRAFF : Fick knacka dörr och KÖPA TILLBAKA leksakerna
2008-09-04 ,19: Blev kallad FALUKORV av storebror. Bantade bort ELVA KILO, blev SNYGG
2008-09-04 ber er att inte förfasas över mitt nya projekt: att beskriva mitt liv som en löpsedel
2008-09-04 lämnar tallar och berg för betong och avgaser på söder
2008-09-02 tyckte Världens konflikter på Svt var grymt bra!
2008-09-02 fram för att alla borde sluta gnälla på vädret. Vem bryr sig? Är det inte hur man väljer att må innuti som är det viktigaste?
2008-09-01 har ätit älgstek. I morgon: surströmming
2008-08-31 is i norrland
2008-08-30 firade ett år med etiopisk mat på Abessinia. Godaste maten som finns. Gå dit!
2008-08-30 Popaganda!
2008-08-30 http://www.youtube.com/watch?v=IUtIuf2bhPI
2008-08-29 först spinning, sen Shout out louds och Sebastian Tellier på Popaganda
2008-08-28 is http://www.youtube.com/watch?v=qQpETqEZ1Zs
2008-08-28 Lasse i parken med Anna-Maria
2008-08-27 dagen: hej då till svärmor, grönt the med Allan, kaffe med Hans G, american Apparelshopping, spinning med millish, stekta kantareller med Glenn. Nu: Trolösa
2008-08-27 http://www.va.se/nyheter/2008/08/25/hardvinklat/
2008-08-27 woho-gratis popaganda!
2008-08-27 http://www.kossan.se/roliga-filmer/poliser_ska_stoppa_raanare.htm
2008-08-20 middag med moster och kusiner på Bockholmen
2008-08-19 Ska upp och jobba om 3 timmar

En påse per kväll och Folke i solen

2010-03-20T19:34:00.008+01:00

Min kropp vill säga mig något. Antagligen att jag äter för lite, för oregelbundet och för lite vitaminer och proteiner. Jag tränar varannan dag, inte särskilt hårt alltid, vissa luncher springer jag bara tjugo minuter. Men i tre dagar i rad har jag svullat jordnötter. Det har liksom inte gått att stoppa. Är det body pumpens fel eller har jag bara rent allmänt dålig karaktär just nu?
- - -
Glenn verkar vara sådär kvittrande glad. Jag tror det är våren som gör det. Det smittar av sig.
- - -
Jag glömmer ibland bort att Folke är en ny Folke. Borta är den bebis som vissa dagar kunde gnälla och skruva på sig och kräva 100%-ig uppmärksamhet från den sekund han slog upp ögonen till den sekund de stängdes igen. Idag träffade jag Silvia. Vi tog en timmes promenad med Folke i vagnen som förnöjsamt satt och tittade sig omkring utan ett ljud. Inne på Åhléns iakttog han stilla människor och färgglada förpackningar. Efter det gick vi till Primo Ciao Ciao och jag beställde en Ceasarsallad. Silvia satt med Folke i knät som satt och sög på en brödbit. Plötsligt sa Silvia att hon var tvungen att bege sig iväg om en stund. Jag kom på mig själv med att börja kasta i mig salladen så fort hon deklarerade att hon snart måste gå. Men efter en stund hejdade jag mig. Jag insåg plötsligt att jag - faktiskt - skulle kunna sitta kvar här med Folke i stolen och solen och bara umgås. Att vi kunde titta på varandra mellan tuggorna, äta helt lugnt tillsammans och ge varandra ett leende då och då. Fint är vad det är.

Skämmes på er torskar!

2010-03-19T21:05:00.004+01:00

Just nu älskar jag Beatrice Ask så jävla mycket. Jag intervjuade henne för ett par år sedan och tyckte att vi hade personkemi trots att jag inte delar hennes färger. Hade jag varit blå hade jag fasen i mig struntat i journalistiken, bytt sida och satsat på att bli hennes pressekreterare. Det här förslaget är så klockrent!

Det där jävla pusslet

2010-03-19T07:33:00.004+01:00

Nu börjar jag förstå varför folk använder det där fåniga ordet som börjar på livs och slutar på pussel. Jag stiger upp sex för att hinna umgås med Folke, skyndar till jobbet och sen är det fullt fokus hela förmiddagen. Jag tränar på lunchen för att jag är för trött på kvällarna. Det finns ett gym i källaren med spinningpass, gympa och pump som jag körde igår. Efter jobbet springer jag hem för att jag längtar så mycket efter Folke. Jag kastar mig över honom med känslan av att jag aldrig kan få en nog stor dos. När han somnar vid halvåtta är jag helt slut. Då återstår två timmar att laga mat, umgås med Glenn eller stirra tomt framför sig. Till jag stupar i säng.

Sladdhärva

2010-03-17T15:02:00.006+01:00

Här på redaktionen går minsta lilla sak enligt konstens alla regler. På mina tidigare arbetsplatser, tv-fabrikerna på de olika produktionsbolagen, har man på något sätt skapat reda i oredan och de flesta kan lite av varje. Funkar hur bra som helst! Kartonger står lite huller om buller, redigerarna gör allt från att klippa till att scanna in papper, hämta ljudeffekter och skapa effekter i AVID:s after effects och fixa sladdhärvor. Jag skrev tidigare om Störande-ljud-mannen. Och om tillsynsmannen när det skulle drickas alkohol. I morse såg jag lappar överallt där det stod "sladdsanering pågår". Och i eftermiddag kom sladdsamordnaren och knackade mig på axeln. En tjej i min ålder ville anteckna vilken tid det är lämpligt att besöka vår lilla ögrupp för bringa ordning i sladdoredan. Men herregud! Måste det göras ett schema för detta? Säkert ett resultat av en årslång sladdutredning med tillhörande uppföljning när arbetet är klart. Enskilda möten för att diskutera om vi är nöjda med vår nya till synes sladdfria tillvaro.

Realisation på det underbaraste

2010-03-16T22:12:00.018+01:00

Jag älskar dyra tyger. Tyger med asymmetriska sömmar, kedjor på andra ställen. Prassliga tunga, lena, sträva material med tjocka sömmar eller sömmar med den finaste tråd. Ull! Och sen skurna med finess, sådär så att man ser lite smalare ut, får lite bättre hållning och större pattar. Japp, där har du det. Shoppade plaggen ovan med finaste Anna idag. Allt på utförsäljning!

Våldtäkt på film

2010-03-14T17:03:00.007+01:00

Hur kommer det sig att jag hela tiden ramlar över en viss typ av filmer? Jag hämtar hem, lånar eller hyr en på känsla - och det visar sig ofta handla om sexuella övergrepp, våldtäkt och mäns våld mot kvinnor.

Mina 3 värsta filmer:
-En rumänsk film som jag hyrde utan att ha en aning om vad den handlade om. Den visade sig handla om ett foster som skulle aborteras. En rumänsk student blir gravid och måste ta abort. Eftersom det är olagligt i Rumänien på 80-talet måste hon anlita en man som ska abortera fostret illegalt. Han anvånder sig av utpressning och tvingar henne att utföra vissa tjänster innan han ska hjälpa henne att bli av med barnet. En viktig film rent politisk, då det var så här det i värsta fall kunde gå till, men helt fruktansvärt att genomlida: 4 månader, 3 veckor och 2 dagar
-Jag köpte franska Irréversible för några år sedan då jag hade känslan av att det var en film jag skulle gilla. Men en scen är rent ut sagt vidrig: en åtta minuter lång våldtäktsscen. För ett tag sedan plockade jag bort den från hyllan, då varje blick åt det hållet påminde mig om det horribla.
-För första gången fick jag förståelse för hur en våldtäktsman kan fungera, i Den fria Viljan. Den sjuka drivkraften att tvinga sig på för att få någon som helst fysisk kontakt, problemen i relationer till kvinnor, hur han kämpar mot de egna demonerna. Den fria viljan var en bra film som satte djupa spår i mig. Men återigen - ack ett så vidrigt tema.

Sim, lax och kakor

2010-03-14T11:46:00.005+01:00

Jag sitter här och försöker resa på mig för att masa mig iväg till babysim. Varje söndag badar vi med andra småbarnsföräldrar. Det var kul de första två gångerna, men nu är det ett måste, som så mycket annat. Lyckligtvis älskar Folke de där leksakerna, simledarens förtjusta utrop och sånger. Om han är nöjd så blir ju även jag nöjd till slut. Kom nu Folke så går vi.
- - -
Igår, Anna och Daniel på besök. Jag njöt av att laga mat medan Folke satt på golvet djupt försjunken vid någon leksak. Det blev skaldjurssoppa till förrätt, lax- och spenatcanneloni till huvudrätt och en fryst rosa prinsesstårta från Konsum då jag aldrig varit speciellt bra på efterrätter.
- - -
Jag träffade en tre veckor gammal bebis igår. Mamman var fortfarande överlycklig, chockad, glad. Verkligheten har nog inte hunnit ikapp henne. Hennes fråga "hur länge måste man amma varannan timme?" var nog det första steget till insikten om att det är väldigt krävande att ha hand om ett spädbarn.
- - -
Senare: Benji fyller ett. Jag, Glenn och Folke masar oss dit och tänker imundiga Idas chokladkakor med havssalt, min absoluta favoriter i världshistorien.

Första veckan, Judith & Bertil och bygga torn

2010-03-11T20:01:00.007+01:00

Första veckan på researchavdelningen kan summeras följande: intressant, välkomnande, puls, Excel, svårigheter, lunchträning, utrikeskorrespondenter, telefonsamtal, komplicerat, TT, stundvis lyckorus, saknad efter Folke, spänning och tyvärr efterföljande spänningshuvudvärk.
- - -
Mitt liv består just nu endast av jobb och familj och en ständig kamp för att försöka få tillräckligt med sömn för att fungera. Men igår låtsades jag inte om tröttheten och drog på mig ett tjockt lager läppstift och tog bussen till Hornstull och Judith & Bertil. Där väntade Matilda och Sara. Vi åt sallader, drack vin och pratade i flera timmar. Om jobbfolk, om olika produktionsbolag, våra män, om amningshelvetet och hur jobbigt det är med spädbarn. Jag skrattade rakt ut mest hela tiden. Mer sånt här tack!
- - -
Folke är numera tillräckligt smart för att kunna bygga torn av stora legobitar. Och när jag vill ha en puss böjer han sig fram, gapar och ger mig en bebispuss. När hände det här?

Puls

2010-03-10T16:09:00.002+01:00

Idag är en sån dag då jag älskar att jobba med nyheter! Då mediedrevet går och man känner att man sitter i nyhetsflödets absoluta kärna. I morse fick jag i uppdrag att hitta den adress där "Jihad Jane", kvinnan som åtalas för att ha planerat terrordåd mot svenske serietecknaren Lars Vilks sitter häktad - något som jag inte hittade uppgifter om på nätet. Så jag bestämde mig för att först leta upp åtalet mot kvinnan. Jag ringde domstolen i Pennsylvania för att få tag på hennes advokat för att han i sin tur skulle berätta var hon finns. Samtidigt var en av redaktionens utrikeskorrenspondenter på väg dit för att förbereda en så kallad "direktare", en direktsänd rapportering utanför häktet. Det gällde att snabbt lotsa honom till rätt ställe. Snacka om puls!
Samtidigt fick jag i uppgift att ringa den lokala polisen för att försöka fixa en intervju med polischefen/förundersökningsledaren till vår korre som just satt sig på flyget till Dublin.
Det ska bli intressant att se hur det går i sändningen i kväll! Kommer korrarna att vara på plats? Har de fått tillräckligt med information?
Den enda nackdelen är att jag efter denna första vecka på nygamla jobbet dras med en svagt molande spänningshuvudvärk. Fick skippa lunchträningen på grund av stressen och huvudvärken, samtidigt som jag kände att det idag vore som mest nödvändigt att koppla bort hjärnan och bara använda kroppen. Undrar om ett glas vin vidgar artärerna i tinningarna i kväll? Vi säger så.

Bättre liv utlovas (och det som är skönt)

2010-03-09T21:01:00.005+01:00

Jag lovar att det ska handla om andra saker än excel och trötthet. Ni är runt hundra som besöker mig varje dag, ni gör mig så glad, försvinn inte!
I morgon ska jag träffa två gamla arbetskompisar. Den ena jobbade jag med ihop på krimredaktionen, den andra träffade jag bland palmer och bungalows under en galen utlandsproduktion. Våra vägar har gått brett isär sen dess och de är båda så bra! Jag är uppriktigt nyfiken på deras liv.
Jag minns att jag då hade planer på att dumpa min dåvarande kille som jag så uppenbart inte var kär i längre. Singelpinglan av dem rådde mig att snabbt konvertera till singellivet. "Det är så skönt att vara singel" intygade hon. Jag mindes knappt hur det kändes efter sex års samboskap och kände väl att det var dags att ta reda på om det förhöll sig så. Det visade sig vara allt annat än just skönt. Visst - galet, hektiskt, struligt, roligt, spännande, utvecklande, alkoholosande. Men skönt? Nej. Jag fick aldrig någon riktig ro i kroppen, inte på tre år. Jag är avundsjuk på de singlar som känner harmoni utan att känna att något fattas dem. Skönt är för mig att ligga i hans famn och känna hans doft som känns som hemma, köpa en present, hitta en skriven lapp, att längta efter honom och att komma hem till honom efter en kväll ute, ligga med just honom och ingen annan. Det är skönt.

Nervositeten

2010-03-09T20:48:00.004+01:00

Den här bloggen kanske borde döpas om till trötthetsbloggen. Jag skulle dock antagligen inte få så många läsare. Jag skulle skriva om olika sorters trötthet, hur jag nu är ett annorlunda trött jämfört med en orolig natt med Folke. Ty idag har jag begravt mig i excel, genom celler bildat tabeller och depåer, använt mig av gymnasiematematik och räknat ut procentsatser och ombildat torr statistik till användbara diagram. Jag gick och tränade på lunchen för att över huvud taget klara eftermiddagen. Hade jag inte rensat ur systemet med en halvtimmes tokspring på löpbandet hade jag nog dött av angst.

Första dagen på researchdesken

2010-03-08T20:12:00.004+01:00

Jag kände mig mer än välkommen på researchdesken idag. Min gruppchef tog sig verkligen an mig och hade fixat passerkort, inlogg, plats och schema, ja rubbet (Rubb... Rubb?). Fick dessutom ett vänligt bemötande och en riktig mjukstart på arbetsuppgifterna. Det var så skön, avslappnad stämning.
Det känns helt rätt att inte jobba som nyhetsreporter och flänga runt för att hinna intervjua folk - alltså kasta sig i bilen för att hinna en halvmil till närmsta intervjuperson, förbereda frågorna i farten eller cirkulera runt i city för att hitta parkering medan man vet att en högt uppsatt person inväntar vår ankomst, gå igenom manus i huvudet på vägen hem - för att sedan knata in i redigeringen och stressklippa medan man hör klockan som tickar ned minutrarna ända fram till deadline. Jag brukade älska utmaningen, men nu känns det bara fel. Jag vill ha energi kvar till Folke, vill göra det här för honom. Vad passar då bättre än arbetsdagar från 08.00-16.30 och inte en sekunds övertid? Lagom tempo, intressanta arbetsuppgifter (oftast), tillgång till gymet en trappa ner på lunchen, att vara stationerad i huset.
En av nyhetsreportrarna hälsade förvånat på mig och frågade "Är du på researchdesken? Var det frivilligt?" som om jag hade blivit tvångsplacerad där. Det får mig att fundera på vilken status en researcher egentligen har jämfört med en reporter? Som om deras arbete inte vore minst lika viktigt. Pfft!

Nygamla jobbet

2010-03-08T07:08:00.004+01:00

Idag är första dagen på nyhetsredaktionen. Ska begrava mig i research. Tabeller, forskningsrapporter, diagram, gallups och excel. Är fasenimig lite nervis. Tänk om amningshjärnan gör sin återkomst mitt i nyhetsdrevet!

Identitet: mamma

2010-03-07T09:57:00.004+01:00

Jag mår så bra. Tillfreds. Undrar om min självkänsla bara kommit tillbaka eller om den är starkare? Jag hade inget att prata om ett tag. Inget utöver Folkes grundläggande behov. Lade mig att sova när han somnade för kvällen, hann inte läsa morgontidningen, följde inte med i nyheter, visste inte senaste nytt och vem som köpt lägenhet var och blivit ihop och gjort slut och klubbar och kläder och katastrofer och politik.
Jag kände mig helt tom i skallen. Hela min identitet försvann. Där fanns bara ett jag: mamman till barnet. Jag saknade känslan av skärpa, av att förstå hur saker hänger ihop och att snabbt kunna fatta ett beslut. I stället stod jag där vid blöjhyllan med såsig hjärna och stirrade på blöjorna, på maten, på våtservetterna. Vilka ska jag egentligen välja? Små tafatta beslut blev stora, oöverkomliga.
Jag är tillbaka, det känns som att jag kommit ut på andra sidan. Jag är likadan som förut. Men nu har jag ett barn också. Den konstigaste känsla jag varit med om.
Jag känner att inget kan skada mig längre, bara jag har min familj. Tycker de att jag sticker ut för mycket får de väl sitta där och störa sig då. Misslyckas jag på jobbet får jag väl ta ett annat. Klarar jag inte, har jag inte råd, förstår jag inte - vad spelar det för roll?

Palt och vin

2010-03-07T09:42:00.003+01:00

Idag vaknade jag utvilad strax efter 07. Alltid utvilad när jag sover hos Sofia i Nacka. Igår bjöds det på palt som jag lite lagom illa kombinerade med rött vin. Vackert!

I kväll

2010-03-05T22:16:00.001+01:00

Bajs!

2010-03-05T06:48:00.006+01:00

Runt 2700 personer dör av alkoholmissbruk varje år. Nästan 3000 mammor, pappor, bröder eller systrar eller såna som jag. Dagens vårdsystem fungerar inte trots sedvanliga helyllesvenska ambitioner. Jag har sett det på nära håll och vet vad jag pratar om. Bristen ligger enligt mig främst i samarbetet med de olika vårdinrättningarna. Som vid så många andra tragiska sammanhang finns det stora glapp mellan rättsväsende, socialtjänst och missbruksvård. Jag menar inte att personer med missbruksproblematik ska kartläggas så att alla myndigheter får upp en fil om personens förekommanden, men personen borde både erbjudas vård både för sitt alkohol- och narkotikamissbruk och för sina psykiska problem, för problemen går allt som oftast hand i hand. Dessutom borde missbrukarens eventuella anhöriga engageras på ett öppnare och tydligare sätt än idag. Kanske genom att erbjuda familjeterapi. Den utsatte måste någonstans få känna att det finns hopp. "Jag kastas inte in på ett hem och slängs ut igen. Det här är ett problem som jag och mina anhöriga ska lösa tillsammans - och vi ska kämpa för det. Någon kan ge mig/oss de rätta verktygen". Efter att missbrukaren tagit sig ur sitt fysiska beroende och till viss del psykiska beroende (som ni vet skräpar kvar resten av livet) måste uppföljning göras. Alla vet det. Alla håller med om det. Men det läggs inga pengar på det. Alkoholister dör som flugor. Och för alla cyniker som tycker att det är lika bra att de som kostar samhället så mycket pengar coolar vippen, kan jag meddela att kostnaden för en person med alkoholism i snitt är ett tiotal miljoner i form av rättegångskostnader, fängelsestraff, sociala kostnader för hus och hem och sist men inte minst sjukvårdskostnaderna fram till personens död. Sen finns det så klart undantag, säg enslingen som dricker sitt brännvin hemma och långsamt går en brännvins-osande fridfull död till mötes.

Nu har en expert utrett den svenska missbruks- och beroendevården. I och med det hoppas jag med många andra att det inte slutar som det så ofta gör när regeringen tillsätter en utredare. Det läggs en fet årslön (våra skattepengar) på en person som dammsuger alla Sveriges kunniga på ämnet, personen pekar på vad som är fel (fel som alla med huvudet på skaft redan visste) och kommer med några för all del konstruktiva förslag på hur den ska förbättras. Vad som sedan händer är ofta höljt i mörker. "Intressant" konstaterar de kanske och dunkar varandra i ryggen för att de "tagit krafttag mot problemet" - men några större reformer märks sällan av. Om det inte handlar om besparingar förstås. Bajs är det!

Nour! Vilken stjärna!

2010-03-04T16:47:00.002+01:00

Även om jag blir frrrrrrrrrrrrruktansvärt generad måste jag ändå ge henne mycket väl godkänt! Hahahahahaha!